Livet på landet.

Två månader i hus.
Jag är så lycklig.

Hela sommaren har varit någon slags rehabilitering.
Mardrömmar i två veckors tid, tankarna som snurrat, livet på repeat. Och sen, ett lugn.
Långt lugn.
Det var det här jag väntat.
Det är så häftigt.

Jag har hittat hem, mitt hem.
Med min man som ber mig förklara när jag är ledsen, som vill förstå hur tankarna går.
Det är det här som är kärlek.

Men tankarna som funderar på ifall det tar slut. Ifall det inte är för evigt. Rädslan att jag en dag vill gå vidare, och hoppas på att jag alltid vill vara precis här, precis så nära, precis som nu.

Vill hoppas på att jag alltid ska må såhär, samtidigt vetskapen om att motsatsen säkerligen lurar bakom nästa krön.

Brrr..