September ends.

Luften, kall, frisk, lagom isande.
En fantastisk helg har passerat.
Har aldrig gillat hösten, men plöstligt känns allt förlösanade, tyngder släpper, kroppen lättar, lite.

Barn som kommer till världen, som plötsligt är 8 månader. Som plötsligt skrattar, förstår och växer.


Börjar fundera på hur jag ska gå vidare. Trivs bra på mitt jobb, men tanken på att utbilda mig till sjuksyrra känns mer och mer lockande.

Inom ett år måste vi ha sparat ihop till kontantinsatsen på ett hus vi ska köpa. Tanken är att jag ska lägga undan minst 10 i månaden. Ändå så går jag och köper stövlar för åtskilliga tusenlappar.

Varför .

Woods.

Sextörst. Sextröst. sexsrött.

Efter att inte sett varandra ordentligt på ett par dagar, var vi båda ivriga och suktande efter kött och blod.

Vi knullade skiten ur varandra.
Jag har världens snyggaste kille. Hans kropp är att dö för. Varenda millimeter är perfektion.
Synd att det är så lätt att se förbi i vardagen.

Imorgon ska jag hem till huset.
Långhelg, vilket innebär svampplockning, lite fiske, öppen brasa, badtunna under stjärnorna och en jädra massa vin.

Jag älskar mitt liv, just, nu.


Jag gör musik igen. det är så skönt. Måste köpa ny porta. Saknar pianot dock.

(så skönt att vara blond. Ska aldrig bli mörk igen. kom ihåg det.)

Jag har din smak, i min mun.

Och så gick våren över i sommar.
En sommar med diverse trippar, husköp, bilsemester med nätter på stränder mitt ute i ingenstans med långt hår att dra fingrarna igenom och skägg att gnugga sig mot när kylan bet till.
Snickarhänder med grova fåror som förvandlas till sammet när de nuddar min hud.
Ledsna ögon som jag aldrig kommer kunna ändra, ärr och ångest att bara finnas där för att krama om.

Varma sjöar och kalla öl.
Sex i bilar, gräs och rockmusik.

Men så gick sommaren över i höst.

Andnöd och vilse påväg(ar) hem.
Fel nyckel i låset och stirrandes på en dataskärm, okunnig om dagliga rutiner. Hjärnsläpp. Hjärntrött.


Ett år sedan vi gjorde slut.
Du är ute ur mitt liv sedan länge.
Jag är glad att du gjorde det du gjorde.
Att du sårade mig såpass att jag aldrig skulle vilja ta i dig mer.
Jag har svårt att känna tillbaka på det vi hade. Det vrider sig i magen. Jag är övertygad om att du inte skulle kunnat ge mig det jag vill ha.
Jag har gått vidare.
Fast jag tänker ibland på hur våra ögonfransar frös till is på vår sista promenad då tunnelbanorna stod stilla och Stockholm var någonting annat,
allt var så magiskt med dig, J.

This is it.

Du är det mest självklara i livet.
Dig behövde jag aldrig kämpa för, mot.
Du fanns bara där en dag.
Var allt jag någonsin önskat, inte drömt om, men sannerligen aldrig vågat hoppas på att få som, .. , man?

Sedan, när jag får träffa din familj, känns allt som en redigt skämt.

Din mamma är den finaste jag någonsin träffat. Din ena bror och hans fru känns som gamla polare.
Din andra bror är ett geni. En sådan man kan prata med timme ut och in.
Det Här är det jag alltid drömt om.
Det Här Är Familj.

Jag vill, Ska, Aldrig göra dig illa.
Nu vet jag Varför man inte sårar den man älskar. Jag vet att du aldrig skulle såra mig.

Jag kan knappt vänta på att få börja leva med dig.






Jag kan se oss.
På en strand.
Med våra barn.
Vi skrattar.
(Vi Skrattar .(!))
Vi är vänner.
Vi slåss inte.
Vi har inte passionerat rivsex.
Vi ligger med varann.
Vi tar inte oss på så jävla stort allvar.
Jag behöver inte dö för dig.

Jag lever ju för dig.