Juli

Jag sitter i en korgstol på farstun. Barnen har vattenkrig på gräsmattan. Vi skulle egentligen vara iväg nu. Åka och bada. Med packning och planering. Parkeringsplats och släpa tunga väskor. Men jag började göra mat. Jag skar långsamt. I lika stora bitar. Jag har aldrig kunnat det innan. Jag har trott att man måste göra det på tid. Jag lät mig vara, men uppmärksammade ändå. Konstaterade att jag gör ingenting utan bedömning. Utifrånblick. Luften är 37 grader varm. Jag vet det för jag känner ingen skillnad på mina andetag och en lätt bris. Min kropp är tung. På dom höga dahliorna kryllar det av myror. Jag kan konstatera att även det ger mig lätt obehag. Att ingenting är fläckfritt. Till och med när jag ska ta in mina blommor, så uppstår problem jag ska lösa. En undran om det är jag som gjort något fel, även här. Vet alla andra att just den här platsen, där jag planterat mina dahlior, är som gjort för myrinvasion.

Nytt liv.

Idag för två år sedan fick jag ett omskakande besked. Det var min födelsedag. När jag tittade på telefonen den morgonen, så hade jag flera missade samtal från min syster. Och ett sms: -Ring mamma, du hade rätt. Det är han som är pappan och alla vi tre är hans. Luften kändes tät. Tiden tog stopp. Jag stirrade på meddelandet. Ringde sedan upp mamma som bekräftade. Hans namn, att han kom från Marocko. Jude, med släkten i Israel. Hans familj hade flytt dit när han var 16 år. Vi har en bror. En halvbror. Han är 20 år äldre än mig. Men jag vet vem han är. För mamma spelade hans skivor när vi var små, vi brukade skoja om att han kunde vara pappa till mellansyrran. Dom var så lika. Bara några veckor tidigare hade jag fått ett sms från den äldsta systern, med en bild på vår syster och numera, halvbror. Hon skrev 'Ser du ögonen, det måste vara hennes pappa'. Ett liv har gått. Och jag får reda på min 36:e födelsedag att jag har en pappa, som lever. Som bor i samma stad som jag. -Vill han träffa oss? frågade jag mamma. -Jag vet inte. sa hon. -Han är blyg.