September

Vill sätta ord på för att förstå. Har tittat på en lägenhet. En etagevåning på 115 kvm med högt i tak. Centralt, med stor balkong. Townhouse. Såg framför mig hur det skulle bli ett rörligt liv. Där jag kunde sitta och 'jobba' i köket och barnen sprang lite in och ut. Nån går till skolan. Nån vill ner och spela fotboll. Jag kan dra iväg och låsa dörren. Dom får båda av två världar. Men så tittade jag på ett nybyggt parhus igår. Det ligger vackert. Jag har nog en gång i tiden velat bo så. Liten tomt. Fem sovrum. Nystart. Ett hem. Lägenheten gav mig ångest när jag var där. Och ändå fick den mig att drömma och planera. Huset tar ett grepp på mig. På något sätt hållee den mig kvar. Kanske bra för barnen. Studenten. Eller kommer vi sitta där, isolerade. Lämnar en stor tomt efter mig. Ett stort hus. Som han ska ta hand om. Känner att jag hoppar av. Sviker. Samtidigt när vi pratar, knyter det sig i magen. Jag vill att samtalet ska ta slut. Chicken tikka masala. Jag förlitar mig på min bror. Jag förlitar mig på känslan att jag en dag kanske åker mellan Israel och vår lägenhet i Spanien. Att jag kanske skapat nånting. Vänner. Jobb. Liv. Det jag lägger bakom mig är drömmarna om det som skulle bli. Båten som skulle köpas. Segla ner till grekland. Skapa minnen. Men man kan väl inte bestämma över sina minnen? Kan man leva livet för att skapa bra minnen? När jag vaknade imorse hög det i mig. Det vackra ljuset. Utsikten. Lugnet. Känslan att mordet på landet sätter ett stopp. En smutsig känsla. Jag ber gud om en väg.

Kris

Jag minns hur vilan var något som var obekant. Att jag landade mjukt i min kropp, i stunden, i att få vara. Älskad. Helt utan prestation. Men kontrollerad. Dock ingen bedrift eftersom jag aldrig ville svika. Med målet inställt. Var jag lycklig. Orolig över blickar utifrån. Men ändå, genuint lycklig. Samtidigt försöker jag skapa ett hem. Med målet att inte alla ska behöva fly från sina egna kroppar. Precis så som jag gjorde. När kroppen förändrades. Där det fanns kritik och samtidigt hyllande. Man var smart, men lite udda. Bland andra människor, normalbegåvad. Men lite udda. Har så svårt att förstå att jag ska släppa det som fick mig att känna fullständig närvaro. Ren kärlek. Fascination. Längtan. Storögt. Buren.

Det värsta av allt..

.. var att vi delade språk. Att jag var en knopp på kvisten, som var du. Att där din hud slutade, tog jag vid. Aldrig har någon tidigare brutit ut i sånt gapskratt, när jag bara sagt något som var Lite kul. Aldrig någonsin förr har jag delat fingeravtryck. Speglat mig. Alstrat värme mellan kroppar som skydd. På planet, i soffan, på cafét. Med barnen. Familjen. Själva framför filmen. Total trygghet. I dina armar skulle jag somna. Du skulle lägga ner mig varsamt. Som den skatt du sa att du funnit. På mjuk sammet. Skulle du sitta vid min sida. Smeka min panna. Och jag vet att du skulle stanna där om det så var till ditt sista andetag.

Död

En kvinna har blivit mördad i vårt gamla hus. Jag är i chock. På en liten ö. Vi var där i somras och gick förbi. Hon klippte gräsmattan. Så fruktansvärt. Ett avslut. Jag tog en promenad. Jag försöker höra min kropp. Jag känner hur det jobbar inifrån. Fick ont i halsen när jag tänkte på att tala sanning. Leva i sanning. En mening som ger mig rysningar. Paniskt rädd. Hotfullt. Jag tänker på vad det är att leva ett meningsfullt liv. Jag tänker på min pappa som levde ett bra liv, men jag förstår att man ingenstans kan stanna upp och tänka 'nu har jag det som bäst'. Jag har en massa saker jag vill göra. Men jag stoppar mig hela tiden eftersom jag inte har pengarna. Om du väljer på att ha en hjärna eller pengar, vad väljer du då? -Man väljer det man inte har. Häromnatten kunde jag inte somna. Jag låg och tittade på bostäder. Jag hittade en etta på 60 kvm. I ett 1900-tals hus. Jag skrev direkt till mäklaren på morgonen och fick titta en halvtimme senare. Känslan av kollo. Lukten. Energier som skrek bort. Tyvärr. Död och inte välkomnande. Jag fick därefter veta ett annat litet radhus i Tumba som skulle passa bättre. Åkte och tittade. Det såg ut som Svensson, Svensson. Kändes märkligt. Jag vet att barnen kommer vara glada var jag än är. Men att livet bara ska vara ett evigt stressande med att lämna och hämta känns svårt. Då kommer det kosta lika mycket i bilkostnader som i boende, om man kunde hitta något som var lite närmare. Jag känner mig likgiltig inför allt. Sårad. Ledsen. Besviken. Fruktansvärt ensam. Skadad. Kommer som vågor av hulkgråt. Mitt hjärta är fullkomligt sönderkrossat. Jag hoppas aldrig att det ska läka. Jag vill aldrig mer uppleva något liknande igen. Jag tycker det är skönt att jag inte har några vänner. Men jag kanske kommer behöva lägga mer energi på att bygga upp något slags nätverk om jag ska kunna ge barnen nånting. Mest av allt känner jag mig dum. Korkad. Förslavad.

13 augusti

Lägger mig på altanen med en bok som fångade min blick när jag gick förbi bokhyllan. Jag har inte läst på flera år. Den här boken gav jag till min mamma när hon hade konvalescens, efter en operation. Hon drabbades av hjärntumör och vi trodde att vi skulle förlora henne. Jag var 17 år. Jag och min syster flyttade hem till pappa för att ta hand om honom. Han kissade ner badrummet och åkte fast för rattfylla. Vi städade och lagade mat. Mina betyg blev lidande och livet stannade upp. Hon opererades den 13 december. Luciamorgon, vi smög upp och gjorde iordning frukost, som mamma alltid brukade göra. Vi satt i tystnad och titta på tv:n. Om hon vaknar, minns hon oss då? Operationen var omfattande och rädlsan för spridning efteråt var ihållande, en lång tid. När jag nu tar fram boken läser jag att den handlar om en kvinna som vid 7 års ålder tar ett beslut om att döda sin vackra, men självcentrerade mamma. Jag minns att mamma sa att hon både skrattade och grät när hon läste boken. Hon låg med en sjal runt huvudet och var beredd på att dö. Vi bad henne komma hem över jul, men hon visste inte om hon skulle orka. Vi tog ner alla tomtar från vinden och klädde granen. Åkte och hämtade henne ute i Älta. Jag minns hennes ögon när hon kom in i lägenheten. 'Hur har ni kunnat ordna allt det här?'. Men på kvällen ville hon åka tillbaka. Hon som aldrig varit trött.

Skal

Vissa delar av mitt hjärta tillhör dig mer än migsjälv. Jag förstår inte hur jag ska kunna leva ett liv utan dig. Jag förstår inte hur Gud kan vara så ond. Skulle jag inte visat lättja. Var det en prövning? Jag har aldrig utgett mig för att vara något. Jag förstod mig mer nu efter att jag fått veta mitt ursprung. Jag blev vän med det. Som att den förbjudna frukten blivit möglig. Jag är inte rädd att jag inte ska klara mig. Jag har aldrig haft särskilt höga krav på något. Jag har mest haft en fadd smak av att inte riktigt nå fram. Inte lyckas vara sammansatt som alla andra. Och egentligen bryr jag mig inte om det heller. Det enda jag vet nu. Är att jag stänger mitt innersta rum för gott. Låt mig aldrig aldrig nå dit igen. Låt mig sakta konserveras i vetskapen om hur det är att vara en tom misslyckad människa. En som varken kan ge till sig själv eller andra.

Juli

Jag sitter i en korgstol på farstun. Barnen har vattenkrig på gräsmattan. Vi skulle egentligen vara iväg nu. Åka och bada. Med packning och planering. Parkeringsplats och släpa tunga väskor. Men jag började göra mat. Jag skar långsamt. I lika stora bitar. Jag har aldrig kunnat det innan. Jag har trott att man måste göra det på tid. Jag lät mig vara, men uppmärksammade ändå. Konstaterade att jag gör ingenting utan bedömning. Utifrånblick. Luften är 37 grader varm. Jag vet det för jag känner ingen skillnad på mina andetag och en lätt bris. Min kropp är tung. På dom höga dahliorna kryllar det av myror. Jag kan konstatera att även det ger mig lätt obehag. Att ingenting är fläckfritt. Till och med när jag ska ta in mina blommor, så uppstår problem jag ska lösa. En undran om det är jag som gjort något fel, även här. Vet alla andra att just den här platsen, där jag planterat mina dahlior, är som gjort för myrinvasion.

Nytt liv.

Idag för två år sedan fick jag ett omskakande besked. Det var min födelsedag. När jag tittade på telefonen den morgonen, så hade jag flera missade samtal från min syster. Och ett sms: -Ring mamma, du hade rätt. Det är han som är pappan och alla vi tre är hans. Luften kändes tät. Tiden tog stopp. Jag stirrade på meddelandet. Ringde sedan upp mamma som bekräftade. Hans namn, att han kom från Marocko. Jude, med släkten i Israel. Hans familj hade flytt dit när han var 16 år. Vi har en bror. En halvbror. Han är 20 år äldre än mig. Men jag vet vem han är. För mamma spelade hans skivor när vi var små, vi brukade skoja om att han kunde vara pappa till mellansyrran. Dom var så lika. Bara några veckor tidigare hade jag fått ett sms från den äldsta systern, med en bild på vår syster och numera, halvbror. Hon skrev 'Ser du ögonen, det måste vara hennes pappa'. Ett liv har gått. Och jag får reda på min 36:e födelsedag att jag har en pappa, som lever. Som bor i samma stad som jag. -Vill han träffa oss? frågade jag mamma. -Jag vet inte. sa hon. -Han är blyg.