September

Vill sätta ord på för att förstå. Har tittat på en lägenhet. En etagevåning på 115 kvm med högt i tak. Centralt, med stor balkong. Townhouse. Såg framför mig hur det skulle bli ett rörligt liv. Där jag kunde sitta och 'jobba' i köket och barnen sprang lite in och ut. Nån går till skolan. Nån vill ner och spela fotboll. Jag kan dra iväg och låsa dörren. Dom får båda av två världar. Men så tittade jag på ett nybyggt parhus igår. Det ligger vackert. Jag har nog en gång i tiden velat bo så. Liten tomt. Fem sovrum. Nystart. Ett hem. Lägenheten gav mig ångest när jag var där. Och ändå fick den mig att drömma och planera. Huset tar ett grepp på mig. På något sätt hållee den mig kvar. Kanske bra för barnen. Studenten. Eller kommer vi sitta där, isolerade. Lämnar en stor tomt efter mig. Ett stort hus. Som han ska ta hand om. Känner att jag hoppar av. Sviker. Samtidigt när vi pratar, knyter det sig i magen. Jag vill att samtalet ska ta slut. Chicken tikka masala. Jag förlitar mig på min bror. Jag förlitar mig på känslan att jag en dag kanske åker mellan Israel och vår lägenhet i Spanien. Att jag kanske skapat nånting. Vänner. Jobb. Liv. Det jag lägger bakom mig är drömmarna om det som skulle bli. Båten som skulle köpas. Segla ner till grekland. Skapa minnen. Men man kan väl inte bestämma över sina minnen? Kan man leva livet för att skapa bra minnen? När jag vaknade imorse hög det i mig. Det vackra ljuset. Utsikten. Lugnet. Känslan att mordet på landet sätter ett stopp. En smutsig känsla. Jag ber gud om en väg.