onsdag 20 juni 2018

Så kom han.

Såhär fungerar universum och det vet jag. Jag fick jobb. Jobbade dygnet runt och slutade känna för honom. Ibland kommenterade han någonting kort och ibland hade vi kontakt i några dagar innan det rann ut i sanden.

Nyss var jag på firmafest.
Då skrev han.
Hämta mig, skrev jag.

Direkt märkte jag hur hans ord var annorlunda. Han skulle komma. Ta med tuggummi och vatten.
Mitt i natten möttes vi. Precis där vi brukade vara. Inget förändrat. Tiden stått still.

’Får jag se på dig. Titta på mig’
Jag blundade. ’ Jag kan inte’
Han upprepade och hade en hand hårt om min nacke.
’Va? Vad har du haft för dig?’
Han letade med sin hand uppför mitt lår.

Vi skojade. Jag flamsade. Kändes allt som förut?

Han körde ut på landsvägen. Dimman låg tät över åkrarna. ’Förstår du vad vi är med om’ viskade jag.
’Jaa. Jag vet. Det är mysigt’ han flinade.

’Tyvärr kan jag inte knulla’. Sa han. ’Gissa!’

Han tog upp en liten påse med vitt i.
’Jag vill också ha’ sa jag.

Det kom en stor lastbil och ställde sig vid sidan av oss.
’Nej jag dör’
’Äh, han ska bara sova’
Den körde snart iväg. Jag satt ovanpå honom. Vi kysstes och babblade.

Hur gammal är du? Har du fyllt år? Hade du fest?
Visste han att jag fyllt jämt? Han grattade mig aldrig.
’Grattis’ sa han nu.

Jag skakade i hela kroppen. Tårarna började rinna. Jag berättade hur han sårat mig. Varenda mening jag nånsin tänkt. Jag fick hans förklaringar och jag sa att han aldrig skulle kunna såra mig igen. Jag tror faktiskt det stämmer.
’Joo’ sa han.

Vi måste köra hemåt. Alla vaknar hemma snart.
’Jag spådde att du skulle komma tillbaka i oktober’sa jag.
’Men då hade du fel. För jag är tillbaka nu.’ Han kysste mig varmt.

Vi satt en bit ifrån mitt hus.
’Kan vi inte resa någonstans?’ sa jag.
’London’ sa han.
’Ok!’ Jag gav honom en kyss och hoppade ur bilen.
Jag gick med lätta, lätta steg.

Jag hade suttit vid landsvägen i dimman och tänkt att jag var befriad nu.

När jag krupit ner i min säng fick jag meddelande.
’Det var verkligen jättefint att se och fint att prata med dig.’
Jag svarade och somnade.
När jag vaknade efter två timmar och skulle upp hade jag fått flera gulliga meddelanden. Han ville fika den dagen. Men jag kunde inte.

Dagarna som följt har jag föreslagit att vi ska ses. Men efter att han hört av sig mestadels. Vi har pratat på kvällarna. Men inte dom senaste.
Nu är all magi borta. Jag känner att han inte orkar engagera sig. Jag känner mig ful igen. Han tänker kanske att vi kan ses snart. Men det kan vi inte. Jag har fått jobb högst upp i Sverige och kommer vara borta nu. Så det blev inget mer den här gången heller.

Och det känns ok.
Det känns som en destruktiv relation.
Det känns som att jag har honom i kroppen oavsett vi har kontakt eller inte men känslan av att bli besviken istället för att ha nått en slags hopplöshet, är värre.

Jag försöker tänka bort det så mycket jag kan. Och jag önskar såklart att han skulle skriva något nu.
’Är du vaken?’
Precis sådär som han gör när han är angelägen.