Hon är 6 månader och jag börjar bli kär. Det har varit en process. Livet har stormat och andra saker har tagit fokus från min trollunge. Jag har valt att inte skuldbelägga mig själv för det skulle jag aldrig kunna förlåta. Ingen i min närhet är förvånad. 'Vi visste att du skulle problematisera. Det är inget konstigt'.
Allt var så bra. Livet rullade på. När jag kom in på mållinjen träffade jag någon. En person som lämnade ett större hål efter sig än vad jag kunde tänka. Jag släppte in honom i mitt liv. Han fanns med tills han valde att gå.
Han hade sagt 'kom ut i snöstormen. Jag kan värma dig. Sedan en dag gick han in genom en dörr, som Jag fick knacka på frenetiskt. ' -tyvärr, sa han. Det är varmt och skönt här. Jag har allt jag behöver och det finns inte plats för dig.'
Om och om skrev jag 'men du skulle ju vara här. Jag ville inte först men du ville och nu står jag här.'
'Jag har redan förklarat. Jag har det bra nu.' Svarade han. Ibland. Ibland svarade han inte alls.
Det börjar gå över nu. Jag ser saker i färg. Jag vaknar inte varje morgon med hans namn på mina läppar framför badrumsspegeln. Jag sitter med min dotter i sängen och är tacksam över att jag snart har landat helt hos henne. Kan tänka på vilken tragedi det varit om han hade fortsatt att finnas till.
Igår ville jag repa hans bil och punktera hans däck. Idag är han bara en idiot.
