Skal

Vissa delar av mitt hjärta tillhör dig mer än migsjälv. Jag förstår inte hur jag ska kunna leva ett liv utan dig. Jag förstår inte hur Gud kan vara så ond. Skulle jag inte visat lättja. Var det en prövning? Jag har aldrig utgett mig för att vara något. Jag förstod mig mer nu efter att jag fått veta mitt ursprung. Jag blev vän med det. Som att den förbjudna frukten blivit möglig. Jag är inte rädd att jag inte ska klara mig. Jag har aldrig haft särskilt höga krav på något. Jag har mest haft en fadd smak av att inte riktigt nå fram. Inte lyckas vara sammansatt som alla andra. Och egentligen bryr jag mig inte om det heller. Det enda jag vet nu. Är att jag stänger mitt innersta rum för gott. Låt mig aldrig aldrig nå dit igen. Låt mig sakta konserveras i vetskapen om hur det är att vara en tom misslyckad människa. En som varken kan ge till sig själv eller andra.