Död

En kvinna har blivit mördad i vårt gamla hus. Jag är i chock. På en liten ö. Vi var där i somras och gick förbi. Hon klippte gräsmattan. Så fruktansvärt. Ett avslut. Jag tog en promenad. Jag försöker höra min kropp. Jag känner hur det jobbar inifrån. Fick ont i halsen när jag tänkte på att tala sanning. Leva i sanning. En mening som ger mig rysningar. Paniskt rädd. Hotfullt. Jag tänker på vad det är att leva ett meningsfullt liv. Jag tänker på min pappa som levde ett bra liv, men jag förstår att man ingenstans kan stanna upp och tänka 'nu har jag det som bäst'. Jag har en massa saker jag vill göra. Men jag stoppar mig hela tiden eftersom jag inte har pengarna. Om du väljer på att ha en hjärna eller pengar, vad väljer du då? -Man väljer det man inte har. Häromnatten kunde jag inte somna. Jag låg och tittade på bostäder. Jag hittade en etta på 60 kvm. I ett 1900-tals hus. Jag skrev direkt till mäklaren på morgonen och fick titta en halvtimme senare. Känslan av kollo. Lukten. Energier som skrek bort. Tyvärr. Död och inte välkomnande. Jag fick därefter veta ett annat litet radhus i Tumba som skulle passa bättre. Åkte och tittade. Det såg ut som Svensson, Svensson. Kändes märkligt. Jag vet att barnen kommer vara glada var jag än är. Men att livet bara ska vara ett evigt stressande med att lämna och hämta känns svårt. Då kommer det kosta lika mycket i bilkostnader som i boende, om man kunde hitta något som var lite närmare. Jag känner mig likgiltig inför allt. Sårad. Ledsen. Besviken. Fruktansvärt ensam. Skadad. Kommer som vågor av hulkgråt. Mitt hjärta är fullkomligt sönderkrossat. Jag hoppas aldrig att det ska läka. Jag vill aldrig mer uppleva något liknande igen. Jag tycker det är skönt att jag inte har några vänner. Men jag kanske kommer behöva lägga mer energi på att bygga upp något slags nätverk om jag ska kunna ge barnen nånting. Mest av allt känner jag mig dum. Korkad. Förslavad.