Idag tänkte jag att det här året har varit som att jag behövt ha med mig en stor syrgastub hela tiden. Jag har inte kunnat gå så långt, med risk att luften ska ta slut. Hela tiden medveten. Nära döden. Tungt att bära.
När jag nu gick i solen kom jag på att jag lämnat syrgastuben hemma och att jag inte längre var rädd för att jag skulle få slut på luft.
Jag kunde gå hur långt jag ville. Jag kommer att överleva.
Nu är jag en människa som på frågan ’Hur går man vidare?’, svarar ’Tid. Tiden läker.’ Självsäker. Självklar. Lite sorgsen.

Det blev inget mer. Det är över. Det var inte min tur att hoppa.
Jag är tillbaka till min normala syresättning i hjärnan. Jag kickar inte hela tiden. Jag kan ha tråkigt.
Jag skulle tycka det var lite jobbigt att träffa någon ny som kom in som en storm. Allt börjar kännas behagligt.
Jag vet vad jag inte vill ha i mitt liv.

Men det är en sak jag saknar. Känslan av när han sakta drar sig ur mig och lägger ner kinden mot mitt bröst. Det är rent sexuellt.
Jag fick låna hans ögon att se på mig som fin ett tag. Hur ger man tillbaka dom? Det är rimligt nu att det tagit tid.

När det är för bra för att vara sant...
När någon är så medveten. När någon kan spela sin roll så väl. När allting består av ögonblicket när alla kulisser rasar samtidigt.