Vi är privilegierad i detta land. Näst intill odödliga. Folk har det värre och min pappa blev 81 år. Man föds och man dör. Men, att man ska behöva bli ’bortprioriterad’ pga sin ålder på papper, är svårt att ta in.
’Inga livsuppehållande försök’, var det första beslut som togs när pappa, efter några dagars sjukdom i hemmet, lite av en slump med förhöjda infektionsvärden, hamnade på SÖS och blev konstaterad med ’Corona’.
För en människa som hatar sjukhus, var det ett glatt besked att få meddelat att han inte kommer läggas i respirator. För honom betydde det att dom hade tro på att han skulle klara det för egen maskin.
Efter många märkliga beslut och väldigt lite journalföring, blev vi, chockartat, uppringda för att ta farväl. Då hade han legat på SÖS ett par dygn.
Jag vaknade av ett sms, från min syster, vid kl 6.30 den morgonen.
’Pappa har inte långt kvar. Vi måste åka upp!’
Kastade mig in i duschen. Vet att jag tänkte att jag måste tvätta håret så det blir lockigt. Pappa älskade när mitt hår var det. Jag valde omsorgsfullt men snabbt kläder i garderoben. En rosa tjocktröja och jeans. ’Måste ha färg, en fin färg’. Sprang ut i hallen och upp till bilen. Jag svävade själv på vägarna mot SÖS i tidig helgmorgon trafik.
Alla låtar som kom på radion var till för att mentalt förbereda mig på vad som skulle komma. Fanns det fortfarande något hopp kvar?
’Än sålänge har vi plats för honom, det är en prioriteringsfråga.’ Hade vi fått höra, av pressade läkare.
Nu stod jag och ringde febrilt till ett specialnummer jag fått för att få bli insläppt på IVA.
En dryg, stressad läkare svarar. ’Vadå är du själv? Du får vänta tills din syster kommer. Vi har inte möjlighet att ta emot dig ensam’.
Min syster kom med man och son. Hon hade en slags psykos. Hon var rasande. Hon skulle ställa till med scener. Hon jobbar själv inom vården och kände att detta inte gick till på rätt sätt. Jag var mest förtvivlad. Ledsen. Ville hinna träffa pappa innan han dog. Men dom skrek åt oss utanför dörrarna till korridoren ’NI FÅR VÄNTA!!!!’. Vi satt i varsin trapp. Tittade på städare utan munskydd och undrade hur mycket av viruset som befann sig på sjukhuset.
Tillslut fick vi prata med läkaren. Han fick sig en sån utskällning av min syster så han var tvungen att ta in överläkaren också.
Jag sa: ’Visst heter du Staffan? Vi har träffats.’ Han blev vit i ansiktet. ’Jag känner din tjej’.
Efter det blev rummet lite annorlunda.
Vill ni att pappa ska komma hem och kanske inte vara sig själv? Kanske inte kunna gå ut med hunden?
’Absolut’ sa min syster. Jag visste inte var jag skulle tro. Dom beskrev det här nya viruset som gav sådana skador på kroppen som dom aldrig upplevt förut. Det dom inte sa var att dom sprutat pappa full med syrgas och gett honom morfin. Något som dom om dom hade koll på hans journal, troligtvis inte skulle gjort om dom velat hålla honom vid liv. Pappa tålde inte morfin och hans lungor skulle troligtvis explodera med så mycket syrgas. Var det därför dom nu tagit beslutet? För att dom den natten när allt var kaos, när dom förlorat en 26-årig tjej, när läkaren som betett sig som en riktig fitta mot min mamma i telefon gått på sitt pass och tagit beslut hon inte borde? Vi hade pratat med pappa dagen innan, han var vid gott mod och hade ätit jättemycket mat.
Förtvivlade förklarade vi att pappa har ett jobb, han kan ’festa’ till fyra på morgonen med mamma och vill fortsätta leva, trots sina 81 år.
Det vi inte visste då var att dom redan satt in palliativ vård.
Provsvar som inte ens var vidimerade, visade på rätt goda värden i övrigt, trots hans påverkan av sjukdomen.
Vi frågade om han hade blivit annorlunda behandlad ifall han kommit in i en olycka, överläkaren mumlade ’troligtvis, ja.’ Men nu var det Covid-19.
’Man har inte rätt att tacka ja till vård. Man har bara rätt att tacka nej’.
Ingen hade förklarat för pappa vad som skulle ske.
Vi fick välja endast två anhöriga, pga brist på skyddskläder. Jag och min syster gick in i full mundering, oigenkännliga, till pappa. Han låg med munskydd som täckte det mesta utom ögonen.
Vi ringde videosamtal till mamma och syster som satt hemma, också sjuka.
Han sken upp när han fick se sin hund och att min syster var hos mamma. ’Å vad bra. Du tar hand om mamma!’ Jag kände hur hans tunga kropp slappnade av och den värsta paniken lättade.
Han hyperventilerade och ögonen gick från sida till sida. ’Dom är änglar här’ ropade han. Jag klappade på hans hår fast det var strängt förbjudet.
’Det var så fint sist vi sågs och var hos djuren på 4h-gården. Minns du geten?’
Jag ville ge honom en sista minnesbild av den dagen. Av geten som han hade förälskat sig i. Som hade följt honom som en hund var han än gick. Såsom alla djur alltid gjort i hela hans liv. Alla kvinnor också kanske. Vad vet jag. .
’Det är kallt ute idag, älskling!’ ropade mamma genom skärmen. ’Det skiter väl jag i, jag ligger ju här!’ skrattade pappa. ’Man ser Katarina kyrka genom fönstret!’ sa jag. ’Nej för fan, det är Hedvig Eleonora!’ sa pappa.
Jag log så mycket jag kunde genom mitt munskydd och skyddsglasögon. ’Vi ses snart, jag ska klara det här’, sa pappa.
’Kom hem snart! Jag älskar dig!’ sa mamma.
Pappa gav sällan löften han inte kunde hålla.
’Det är helt otroligt att han är så himla med!’ Tindrade en sköterska till mig. ’Det är hans vilja!’ Sa jag.
Vi fick klä av oss skyddskläderna i operationssalen där pappa låg. Jag är glad att han fick se oss på riktigt en sista gång.
En timme senare valde dom att avsluta hans liv. ’Lugnt och stilla med en på vardera sida’.
Tre veckor senare hade vi fortfarande inte kunnat krama om varandra i familjen pga Covid-19.
Kanske hade pappa haft 10 år kvar. Då hade han sett sina barnbarn fylla 20, 13 och 11 år.
Vem har rätt att leva?
