first of the gang

Är ledig. Har varit det i en vecka nu. Ombyggnad på jobbet. Full lön, full fritid.
Ångest över att göra något bra. Något viktigt. Få dagarna att gå på bästa sätt. Varför kan man inte bara slappna av? ?

Har en berättelse som ligger i huvudet. Som växer, måste skrivas ner. Har ingen tid.

Var hemma i min lägenhet. Blev sjuk i lungorna direkt. Så jävla dammigt. Djur i sittpuffarna. Tänkte köpa dammsugare idag. Vaknade och mådde konstigt. Soligt.

Ångest.

Blev arg på killen igår.
Skulle gå på bio.
Möts av en slashas med för stor rock, pösiga jeans, oklippt hår, blekvit i ansiktet. Skäms.

Vill att han ska bry sig. Vara medveten, självsäker och snygg.
Orkar inte driva på. Vill inte släpa lasset själv.

Vill ha en man som är bestämd och bedårande. Som vet vad han vill.
Kanske har jag det. Det är säkerligen mig det är fel på. Jag ställer orimliga krav.
Stackarn, hade legat sjuk i en vecka. Och jag tycker att han ska se fräsch ut. Kanske inte så lätt.
Den här jävla stoltheten.

Jag slår på tangenterna. Jag måste få ur mig. Jag håller på att bli tokig. Jag bor i en lägenhet som nu blivit mitt hem. Med en man som nu blivit Min man.

Jag gjorde inga val själv. Det bara blev så. Eller, hur mycket styr man, egentligen?

Kan inte skriva här. Han får inte se. Egentligen får ingen se. Då kan jag inte skriva vad jag vill. Det hämmar.


Vill spela. Har gitarrerna i andra lägenheterna. Tänkt köpa piano i flera år nu. Sen jag lämnade mitt underbara i föräldrarhemmet. Måste få ur mig. Fingrarna värker.
Fick tillbaka 2500 pix på skatten. Kanske ska jag..?
Måste köpa strängar.

Var på Exets spelning. Han blev glad. Han trodde jag var singel. Förklarade varför jag mår så bra med min kille. Nu har han inte hört av sig. Han har nog bestämt sig. Känns skönt. En lättnad. Men ändå otroligt läskigt.

Häromdagen slog det mig att han en dag ska dö. Jag har sedan länge varit medveten om att vi alla ska dö, faktiskt. Men det var vekligen som en käftsmäll att komma på att Han faktiskt ska dö. Min första kärlek. Han som jag lämnade. Han som får mig att böla bara jag ser människan. Han har bara mig. Hans familj är borta. Och nu är jag det också.