Vackert.

Idag var sista dagen på mitt jobb.
Nu har jag gått vidare.
Jag har ingen lön längre, men jag har en framtid.

Mitt liv ser så ljust ut.
Jag unnar mig själv det.
Att få vara glad, ta egna beslut och tycka om mina val.

Idag borde jag fira.
Men jag är ensam.
Så jag gjorde lite mat och kröp ner i soffan.

Det jag trodde skulle vara den lyckligaste dagen i mitt liv visade sig bli en dag där jag känner mig nöjd.

November.

Häromdagen vaknade jag frisk för första gången på länge.

Jag snörade på mig gympaskorna och gick en promenad i soluppgången. Den lyste upp husen runtom i ett ljusspel av guld.

Jag ville väcka dig men du sov så gott.

Efter en timme ringde du. Då var jag precis nedanför backen. Du hade gjort kaffe och dukat fint.

Vi åt vår frukost till ”Ring så spelar vi” och läste DN.

Efter lite småplock och fix med fönsterlister i matsalen packade vi matsäck och begav oss ut mot Bornsjön.

Jag trodde ett tag att vi inte skulle hitta ner. Vi gick längs hus som jag skulle kunna bo i ett helt liv. Du också tror jag.

Fast du klagar på att det är långt bort och man måste ha bil.

Vi funderar över allt det där praktiska.

Det där med barn. Innan eller efter. Eller inte alls? Kanske är det inte ett val. Alltid lika rädd för att det inte ska vara ett val.

Skräcken över att mitt liv inte naturligt ska övergå i någonting annat. Jag tänker att det skulle vara som att aldrig dö. Ett långt, utdraget lidande.

Jag kan tänka mig att man efter barn förstår ironin.

 

Vi är så glada att vi kan gå i leran. Hästarna har trampat upp stigarna och du tycker det är märkligt att man inte får köra cross, att det gör lika stor skada. Fast då påminner jag dig nöjt om att skillnaden är att hästarna inte stör djurlivet.  Vi går brant upp och sedan halkar vi oss neråt, fortfarande i spåren av hovar och jag föreställer mig bergsgetter och vingliga ston med envisa ryttare.

Och vi kommer fram till sjön. Det är härifrån vi får vårt dricksvatten om det blir krig. Häri får man inte ens pissa, påminner du mig. Du blickar ut över sjön som du sett så många gånger som liten. Du liksom tappar hållningen där du står, i tanken är du nog därute under ytan. Eller kanske sitter du i en liten båt. Ensam och 14 år.

Jag kan se det så klart framför mig och jag förstår att det är den grabben som sett världen åt dig. Det är för honom du kämpar. Det är hans argument du så ofta för vid middagar, det är hans drömmar du bär i din hand och hans rädsla för att inte uträtta dem.

Med rund rygg och lätta ögonlock pratar du om vikingar som gått på stigarna. Om deras gravar av stenrös. Jag försöker se skogen framför mig då. Troligtvis fanns här en by. Allt det där är så märkligt. Att gå på denna mark som känns så orörd. Glömd.

 

Vi letar alltid efter den bästa platsen. Det spelar ingen roll om det är parkering för natten, hotellrum på semestern eller för att fika här i skogen. Fast där vi blir, är nog alltid den bästa, konstaterar vi självgott.

Du lägger ut din jacka över en stor sten nästan längst ut på den lilla halvön som vi genom terräng av kvistar och fallande träd, tagit oss ut till.

Det är nu det magiska händer. När jag tittar mot dig skjuter solen plötsligt fram, lågt genom mossan med ett oranget sken som studsar vidare ut på sjön och vattenytan gnistrar till, mitt i allt det där tysta.

Jag tar en stor tugga på min laxrulle och du prickar i ditt vatten över den lilla tepåsen i termosmuggen, helt utan att spilla. Det doftar starkt av pepparmynta.

Jag tittar inte så mycket på dig. Jag försöker ta in att den här stunden har getts mig. Att den här mannen vill ha mig. Att den här sjön ligger i närheten av där vi bor.