oh.

fanfanfanfanfanfanfan.jag är lurad. jag har blivit riktigt jävla grundlurad. nu tappade jag totalt tron på människan. fan.

dagen har varit solig. satt nere vid vattnet ett tag. riktigt fantastiskt med vädret och allt det där...

håller på att somna. slösurfar. imorgon ska jag träna . sen ska jag jobba. och efter det ska jag förhoppningsvis få tillfälle att stoppa upp nått jävligt hårt i chefens arsle,

jag är arrrg.å det ska han nog bli varse om imorgon.

psykiskt dåligt, mår jag.

å herregud. varför kan jag inte andas?
Det är precis som att någonting äter upp det som finns inuti.
Alla som tilltalar mig vill jag slå. Hårt. Rakt i ansiktet. Pang. Du är död.
Typ så .

Jag funderar på varför mördare gömmer kroppar och inte bara eldar upp dom. Är det för att man inte har någon tillräckligt stor ugn? Men om man styckar kroppen och slänger in den i öppna spisen så borde det ju inte vara några problem.
Att man gömmer kroppen måste ju vara för att man vill bli upptäckt.

Ungefär som när man som liten klippte lugg och gömde hårtussarna under mattan istället för att spola ner dom i toaletten. Varför gjorde man det?
Det värsta som skulle kunna hända var ju att mamma skulle komma på en. Och när hon såg striporna som hängde i pannan hävdade man ändå "nej, ja har inte klippt mig själv. det måste ha gått av i sånnafall..." .

Varför tyckte jag att det var en bra idé att hälsa på mina föräldrar innan jobbet? Kunde inte jag förstå att dom skulle gå mig på nervarna bara genom sin närvaro.
Jag är dum i huvudet. Jag tar omogna beslut. Jag vill gå härifrån. Mamma vill mata mig.

Bossen.

I onsdags blev det utgång. Efter mycket tvekan och många klädombyten.

Det första jag möts av inne på stället är Mr Rights snygga nylle. Totalignorerar och köper mig ett glas rött.

I sippandets stund kommer plötsligt Chefen. Jävligt otippat. Totalignorerar igen. Går och klipper med ögonfransarna framför den otroligt söta bartendern istället. (Han ska bli min inom Snar framtid. Alltså för en kväll.)

Hälsar tillslut på Chefen, han blir glad och säger att han hoppats att jag skulle vara där. Jag visar måttligt intresse.

Efter nån drink och lite mer rötjut, tar jag mod till mig och går fram till Mr Right. Han ser glad ut. Håller om mig länge och vi småpratar ett litet tag. Kvällen fortlöper med diverse dans och rökruta.

Senare, vid stängning börjar Mr Right svamla om något jävla jobb i Malmö och om en Traderaauktion som tar slut om två timmar och i sådanna fall åker han redan vid åtta på morgonen, men att vi kanske kan ses i veckan om han inte får jobbet och "jag är ledsen, har du nånstans att sova ikväll nudå? Det är ju en bit till Hässelby".

Jag fattar ingenting. Han är ett lögnaktigt svin, självupptagen och arrogant. Usch usch usch. Måste stå på mig nu. Får inte träffa honom i veckan! Är dum i huvudet om jag gör det.

Riktigt bakis dagen efter. Gick med tunga steg till jobbet.

Råkade sluta med att jag, hör och häpna, sover över hos chefen.

Och plötsligt när jag låg där, försod jag varför jag, överhuvudtaget, har något intresse för killen.

Det kändes rätt bra.

Vi kramades hela natten och imorse ringde jag mig sjuk till alla mina planer idag. Så skönt.

Han får mig att vilja bli smal igen, det tänker jag ta till vara på.

27 mars 2008.

Nu sitter jag här. Allt jag hoppats på. Det var det här som kom ut ur allt det jobbiga. Ända sedan separationen, som innebar flytt och livsavgörande beslut, i början av juni, har jag varit rotlös.

Nu har jag min lägenhet. Mina saker är samlade, möbler ur det sexåriga förhållandet uppdelade.

Ny dator har jag köpt mig, och ny mobil. Även om det inte var självvalt...

Jag är min egen nu. Alldeles ensam. Alldeles jävla ensam. I Hässelby.

Av alla ställen så skulle jag hamna här ute.

Denna "oas" som förföljt mig hela mitt liv. Från gamla släktingar, vidare till en "Dom kallar oss mods"hysteri som jag utövade i flera års tid, i den tidigaste tonåren, därefter pojkvän med stenhårda rötter i 165, och slutligen nytillkomna vänner som råkar komma från området. Konspiration. Kanske.

Jag vet inte hur jag ska klara dom otroligt sega resorna in till stan. Men jag vet att jag faktsikt är riktigt nöjd med min sjöutsikt, med måsarna som väcker mig på morgonen och granntanten som har tokkoll på allt och alla.

Jag känner mig nog fan rätt hemma i det här ghettot. . .

Fet, men glad.

Mina fem kilo som jag tappat under mina veckor med mina fem olika män, kom plötsligt tillbaka.

Det började med att jag vid omnämd jobbutgång tappade mobilen! Den försvann till Alby och får det förhoppningsvis mycket bättre där. .

Jag luska fram alla raggs nummer värda att ha kvar, eller rättare sagt alla som egentligen hade varit bra att inte ha kvar pga fyllesms och dåligt omdöme.

Men, på något magiskt sätt var det som att mitt totala flyt av charm och skönhet helt tog stopp.

Plötsligt slutar Mr Right att höra av sig. (och i skrivandets stund får jag helt plötsligt sms från människan . komiskt.)

Iallafall.

Chefen blev apsur för att jag råka dansa lite för mycket med nån kille. Bryr mig inte ett skit. Han är därmed historia.

Sötnosen som jag trodde var den rätte från början, bjöd hem mig på värsta middagen. Han är helt perfekt, men jag känner inte någonting. Vet inte varför, och jag orkar inte försöka förstå det heller. Dessutom fick jag för mig att han nog har ett förhållande.

Alldeles för komplicerat för min smak.

Exet har hjälpt mig i lyan. Han är världens bästa, men, det är försent. Det känns lite stramt och tillgjort. Jävligt mycket vatten har runnit under broarna sen sist, liksom.

Den vackra KTHaren har fått mottaga hela två sms, men valt att inte svara....japp.

Så.

Igår var min födelsedag. Jobbade sent, men fick till några öl och lite käk på Peppar, sedan fortsatte det ut.

Kvällen fylldes av män. En ny förmåga "känd-från-tv", rockgubben M och en fransman.

Jag har blivit en riktig slampa och jag trivs med det.

Såklart väljer jag att gå hem med kändis, måste ju tänka på barnen. Alltså så att jag har något att berätta när dom väl kommer. Man vill ju inte verka ointressant.

Han va skittöntig och hysteriskt jobbig. Lite lönnfet med rosa ton. Men det gick så bra så. Jag är rätt nöjd.

Något som jag inte är nöjd med är alltså dessa fem kilo. Jag har ingen karaktär och för tillfället tycker jag att mat är det bästa som finns. Jag blir lite så när jag är uttråkad.

På måndag ska jag ändra på det. Tror jag.