Nu sitter jag här. Allt jag hoppats på. Det var det här som kom ut ur allt det jobbiga. Ända sedan separationen, som innebar flytt och livsavgörande beslut, i början av juni, har jag varit rotlös.
Nu har jag min lägenhet. Mina saker är samlade, möbler ur det sexåriga förhållandet uppdelade.
Ny dator har jag köpt mig, och ny mobil. Även om det inte var självvalt...
Jag är min egen nu. Alldeles ensam. Alldeles jävla ensam. I Hässelby.
Av alla ställen så skulle jag hamna här ute.
Denna "oas" som förföljt mig hela mitt liv. Från gamla släktingar, vidare till en "Dom kallar oss mods"hysteri som jag utövade i flera års tid, i den tidigaste tonåren, därefter pojkvän med stenhårda rötter i 165, och slutligen nytillkomna vänner som råkar komma från området. Konspiration. Kanske.
Jag vet inte hur jag ska klara dom otroligt sega resorna in till stan. Men jag vet att jag faktsikt är riktigt nöjd med min sjöutsikt, med måsarna som väcker mig på morgonen och granntanten som har tokkoll på allt och alla.
Jag känner mig nog fan rätt hemma i det här ghettot. . .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar