Mytomani. Och knull.

Jag vill härmed meddela att jag är ett halvt skal utan någonting i.
Jag läcker.

Jag har gjort Enormt mycket misstag nu. De senaste veckorna har varit lögner, svek och allt annat som min vardag i och försig alltsom oftast består av. Fast nu så mycket mer.

Genom sig själv känner man andra. Brukar det ju heta. Och det är väl alltså därför jag är så Inihelvete "svartsjuk", orolig och trasig.

För mig är det ju normalt. Att man bryr sig liksom. Vem var det? Vad pratade ni om? blabla.
För jag vet ju att jag själv tänker "Oj. vad han är snygg. Han skulle jag vilja knulla med. Flirt. smek. och hopp i säng." oups.

Jag har liksom ingen gräns. och jag ljuger och bedrar. Så varför skulle inte min kille vara likadan?

Jag är sjuk. tror jag, och några i min omgivning. i huvudet. eller så har jag bara en väldigt bra insyn i vad det är att vara människa. Jag tror att dom flesta stänger av det där.
Jag Vet ju att alla tänker "snygg, sexig, knull blabla," och det är ju fan det enda allt går ut på i media och när man försöker gestalta oss folk.

Men trots Det går alla runt och tror att man bara kan vara "vänner". Att allt är oskylidgt och att din tjejkompis inte alls vill gränsla dig på diskbänken.

Bullfuckingshit.

Jag Ser ju. Det känns som att alla är manipulerade och plötsligt blir döva när jag öppnar munnen. Som att jag är förlamad i halsen, inte får fram ord.

Hur många gånger har inte jag sagt;
- Oj vad hon vill knulla honom.
Nån dum brudkompis.
-Vadå. Nej. Dom är bästa kompisar.
-Men snälla du. Jag ser ju i ögonen på henne. Och sättet hon tar på honom. Och att han ser. Dom utbyter ju tankar. Hur kan du inte Se det?
- men sluta. Det är hans ex och dom är vänner nu.
Jävla blinda idioter. Hur oskyldiga tror man folk är? Herregud.

Och sen Vet alla att "killar tänker på sex trehundrasjuttiotusenmiljarder gånger om dagen, ...".
Fast inte på jobbet, bland vänner, på gymmet, tunnelbanan, Tv, nejnej, när han ligger hemma i sängen med dig! Eller vadå?

Klart som fan att folk är otrogna i tanken. Det kan ju fan inte bara vara jag?!
Och jag tycker att det är värre med tanke än handling. Faktiskt.

Det här med killkompisar..
Jag vill men lyckas aldrig.
Jag har blivit vän med killar. gjort musik. tränat. osv osv.
Jag tror att vi är jättebra vänner. Att han har lika kul som jag.
Näe.
Efter någon månad sådär, så kommer första försöket till smekning. Och sen ska han börja berätta.
"Jag är kär i dig"..
Samma sak varje gång.
"Jag har aldrig träffat någon så konstig. Du har bedragit mig. Jag trodde du ville ha mig. Jag älskar ju dig."

VAD gör jag?? Är det såhär för alla tjejer? Är jag för snäll? Ger för mycket beröring?
Tror dom att det är kärlek bara för att man kommer varandra så nära?
Tror dom att jag raggar på dom när jag ler och säger snälla saker?
Har dom aldrig varit utanför dörren?
Och om det är så för mig, så måste det ju vara så från andra hållet också.
Jag tror att alla vill knulla min kille.
Jag vet att jag ville, och jag ser hur dom fnittrar och åmar sig så fort han kommer in i ett rum.
pinsamt.