Kvarleva.

Funderar över så mycket idag.
Tänker att jag inte alls är något offer. Varken med tanke på barndom eller senare händelser.
Alla har ju varit med om liknande saker.
Men det är så otroligt dumt att man tycker synd om, istället för att berätta och normalisera.
Det värsta och bästa som finns är utanförskap.
I det kan man känna sig så stor att huvudet skjuter sönder plåttak och så liten så ingen någonsin märker vad man är.

Hur har jag lyckats gå runt i flera år utan att synas?
Och dom säger att jag har ändrats, fast jag tror inte det, även om det kan kännas som en tjock dimma. Jag var nog samma.
Men det känns lite som att hela jag har återhämtat mig efter en rejäl hjärnskada.
Jag är vuxen nu.
Det är okej, jag är vuxen nu.

bortbortbort.
(klapp på axeln)

Men, Oj vad jag får ångest av människor jag möter.
Folk som har levt 25 år längre än jag.
Varför kan dom inte bara vara lyckade?
Förstår dom inte vilken panik de orsakar genom att inte vara klara med vad dom vill.
Jag hoppas ju att jag är lugn då, i den åldern. Eller åtminstone påväg.

Jag vill inte skaffa barn nu. Det kan jag bara inte.
Det vill jag inte. Jag ska hänga på uteserveringar i sommar.
Kommer ändå vara så lugnt på jobbet.
Jag ska fan dricka rosé dygnet runt.

Jag skulle vilja sticka något vasst i magen nu.
Vet inte riktigt varför.
Mellanläge här.