Mjölkstockning

Jag skulle få åka till New York. Jag hade bett om resan.
Jag hade fantiserat om att åka med den man som får min kropp att vilja.
I mitt huvud skulle vi veta vilken ynnest det skulle vara. Hur vi planerat för att få till allt på rätt sätt. Att vi hade behövt köpa tiden.
Vi skulle nu i ett vakuum, vara varandras i 72 timmar. Varenda minut skulle räknas. Ingenting skulle vara bortkastat. Man kan inte sova bort sådan tid.

När vi skulle gå på gatorna skulle allting vara skratt och ingenting vara tjat.

Han följde såklart aldrig med.

Jag ligger i en säng i New York.
Jag sa hejdå till mitt barn för första gången. Hon sov på dagen och jag försökte kämpa emot den fysiska sorg som fyllde mig.
Det går inte, tänkte jag. Det här kan aldrig vara rätt. Hon låg där så oskyldigt, ovetande om att jag inte skulle finnas där dom närmsta dagarna.
Jag visste att jag aldrig någonsin igen vill vara utan henne.
Jag ska bygga en borg med barn att förlora mig i.

Jag gick ombord på planet. Ingenstans i min kropp fanns dom lyckokänslorna jag haft, som när jag tog beslutet att åka. Pirret av frihet infann sig inte längre. Det var allvar nu. Och jag befann mig helt plötsligt på ett avstånd från mitt barn som inte var rimligt.

Jag såg den föreställning vi hade varit på, på en scen som han aldrig stått på. Jag bestämde mig för att det måste få ett slut nu.
Som så många gånger förr.
Varför fortsätter jag att ro en båt, där han sitter matt och tittar på?

Aldrig slut

-Hoppa av tåget, jag hämtar dig vid återvinningsstationen.
Det gick ett glädjerus genom kroppen. Känslan hon upplevde när han sa till henne på skarpen, hade hon saknat och längtat efter.
Kanske hade den aldrig infunnit sig på samma sätt förut.
Hon kunde driva honom långt. Övertygad om att han skulle ge upp om henne. Aldrig gav han upp. Hon slogs med orden och lät mellanrummen vara hängande, men han fångade upp henne gång på gång.
-Så lätt kan du aldrig gå, sa han. Ibland sa han:
-Jag kommer vara sur i tre dagar. Du får låta det vara.
Han sa:
- Jag väntar på dig. Jag kommer bli krossad, det vet jag, men jag väntar.

Så hon gick och la sig en kväll. Älskade honom med hela kroppen, saknade hans händer, saknade hans hals. Ville att han skulle lägga sitt huvud med det mörka håret på hennes bröst. Frustande in i huden:
- Låt det bara stanna såhär.

Hon gick av tåget. Det duggade. I ryggen kände hon hans svarta stora bil köra nära.
Han sneglade snett neråt. Låtsades han alltid att vara sådär lagom angelägen? Så fort hon hoppat in i det ljusa skinnmöblemanget, drog han med båda sina händer, höfter och bröst, nära över handbromsen.

-Jag vill se dig. Väste han. Visa mig dig.

Och hon visade,
hon visade tårar, glädje och ömhet. Hon skrattade som hon skrattat med bara systrar förr. Hon födde fram roliga ordramsor och dom tittade på varandra innan bristningsgränsen, för att sedan bara lägga sig platt för varandras hjärnsnurr.

-du är galen.
- vi drar.
Och
-var har du varit hela mitt liv.

-du kan inte styra mig.
Han var trött.
-jag kan inte leva upp till det här. Låt det vara nu.

-men du sa ju..?

-jag sa ingenting. Du är galen. Du är relationernas svar på Trump.
-Skulle jag lämna min fru, skulle jag aldrig binda mig igen. Du skulle inte existera för mig. Sa han aldrig. Men hon visste.

-Jag har fantiserat om hur din kille knullar dig. Sa han. Och hon förstod ingenting alls längre.