Aldrig slut

-Hoppa av tåget, jag hämtar dig vid återvinningsstationen.
Det gick ett glädjerus genom kroppen. Känslan hon upplevde när han sa till henne på skarpen, hade hon saknat och längtat efter.
Kanske hade den aldrig infunnit sig på samma sätt förut.
Hon kunde driva honom långt. Övertygad om att han skulle ge upp om henne. Aldrig gav han upp. Hon slogs med orden och lät mellanrummen vara hängande, men han fångade upp henne gång på gång.
-Så lätt kan du aldrig gå, sa han. Ibland sa han:
-Jag kommer vara sur i tre dagar. Du får låta det vara.
Han sa:
- Jag väntar på dig. Jag kommer bli krossad, det vet jag, men jag väntar.

Så hon gick och la sig en kväll. Älskade honom med hela kroppen, saknade hans händer, saknade hans hals. Ville att han skulle lägga sitt huvud med det mörka håret på hennes bröst. Frustande in i huden:
- Låt det bara stanna såhär.

Hon gick av tåget. Det duggade. I ryggen kände hon hans svarta stora bil köra nära.
Han sneglade snett neråt. Låtsades han alltid att vara sådär lagom angelägen? Så fort hon hoppat in i det ljusa skinnmöblemanget, drog han med båda sina händer, höfter och bröst, nära över handbromsen.

-Jag vill se dig. Väste han. Visa mig dig.

Och hon visade,
hon visade tårar, glädje och ömhet. Hon skrattade som hon skrattat med bara systrar förr. Hon födde fram roliga ordramsor och dom tittade på varandra innan bristningsgränsen, för att sedan bara lägga sig platt för varandras hjärnsnurr.

-du är galen.
- vi drar.
Och
-var har du varit hela mitt liv.

-du kan inte styra mig.
Han var trött.
-jag kan inte leva upp till det här. Låt det vara nu.

-men du sa ju..?

-jag sa ingenting. Du är galen. Du är relationernas svar på Trump.
-Skulle jag lämna min fru, skulle jag aldrig binda mig igen. Du skulle inte existera för mig. Sa han aldrig. Men hon visste.

-Jag har fantiserat om hur din kille knullar dig. Sa han. Och hon förstod ingenting alls längre.