Mjölkstockning

Jag skulle få åka till New York. Jag hade bett om resan.
Jag hade fantiserat om att åka med den man som får min kropp att vilja.
I mitt huvud skulle vi veta vilken ynnest det skulle vara. Hur vi planerat för att få till allt på rätt sätt. Att vi hade behövt köpa tiden.
Vi skulle nu i ett vakuum, vara varandras i 72 timmar. Varenda minut skulle räknas. Ingenting skulle vara bortkastat. Man kan inte sova bort sådan tid.

När vi skulle gå på gatorna skulle allting vara skratt och ingenting vara tjat.

Han följde såklart aldrig med.

Jag ligger i en säng i New York.
Jag sa hejdå till mitt barn för första gången. Hon sov på dagen och jag försökte kämpa emot den fysiska sorg som fyllde mig.
Det går inte, tänkte jag. Det här kan aldrig vara rätt. Hon låg där så oskyldigt, ovetande om att jag inte skulle finnas där dom närmsta dagarna.
Jag visste att jag aldrig någonsin igen vill vara utan henne.
Jag ska bygga en borg med barn att förlora mig i.

Jag gick ombord på planet. Ingenstans i min kropp fanns dom lyckokänslorna jag haft, som när jag tog beslutet att åka. Pirret av frihet infann sig inte längre. Det var allvar nu. Och jag befann mig helt plötsligt på ett avstånd från mitt barn som inte var rimligt.

Jag såg den föreställning vi hade varit på, på en scen som han aldrig stått på. Jag bestämde mig för att det måste få ett slut nu.
Som så många gånger förr.
Varför fortsätter jag att ro en båt, där han sitter matt och tittar på?