Min längtan värker i hjärtat. Alla stunder då jag inte är sysselsatt gör det fysiskt ont. Jag förstår att det är över. Allt är sagt. Det finns ingenting kvar för honom att hämta.
Han trampar nya stigar och ger sin kärlek till folk som har ett annat avstånd till honom. Dom som inte kan skada eller riva upp. Han lockar dom och dom kommer närmare men han drar sig ur som vanligt. Jag kan se det. Och då njuter jag. Ingen ska få komma nära. Nånsin.
Hur kan min längtan vara så stark när han bekräftat att hans aldrig var?
Varför rinner mina tårar i en säng, i ett ensamt rum, när min familj ligger i ett annat. Jag måste vara nära honom mest på kvällarna. Jag måste känna honom i min kropp.
Jag vill så gärna skriva till honom att jag saknar honom så mycket. Därför skriver jag här istället. Jag skulle aldrig få något svar.
Jag är som det fula jobbiga ragget man råkat dra hem från krogen som aldrig slutar ringa. Någon gång får man för sig att det kanske är trevligt att ta en öl ändå. Men aldrig är det värt det.
Jag vill skriva att jag fantiserat om att han tittat på..
Jag föraktar migsjälv. Och mest föraktar jag honom som inte stod vid sitt ord. Jag kommer aldrig mer tro på en man som säger sig tro på kärlek. Aldrig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar