Han vet vad jag heter, men han kallar mig för Baby.

nu ångar det bakis om mig.

igår satt jag på min systers balkong. vi drack vin, mintshots, salmiakki och en del gin&tonic. sedan gick vi ut. där drack vi öl. rätt många öl. Allt är lite dimmigt. Ingen speciell kväll, ingen rolig ute. .

nu börja jag få en Nick Drake-melodi i kroppen. längesen. Five leaves left var faktiskt den skiva som jag och mitt ex lyssnade på om och om igen under våra första dejter. av någon anledning.

Red House Painters skiva med samma namn, hade vi sex till, va e den typ 75 minuter eller nått ? eh jag vet inte. länge var det i allafall. jag gillar när det går fort. eller inte för fort, men det är så jävla jobbigt att bara ligga och pumpa. då måste man ju fejka liksom. vill ju inte göra nån ledsen.

jahapp.

näe. annars är det väl bra. mår lite illa.

jag har börjat steka ägg. har alltid tyckt att det har varit vidrigt, själva grejen med ägg och så. Men på något sätt känner jag att det är dags att bli vuxen på riktigt nu.

släppa alla tankar och idéer. flyta med, liksom.

jo! han vet vad jag heter.............varför i helvete måste han kalla mig för "Baby" då? det låter så otroligt dumt och tillgjort. "Åh, baby" stönar han ur sig då och då. och jag bara stirrar. Jag stirrar så mycket så att han en gång frågade "Gillar du inte när jag säger BaaaBy..?"

"Jo. jorå, det är bara det att jag undrar vad jag ska kalla dig.."

Jag kallade mitt ex för silver -nej fan jag kommer inte ihåg. det är så jävla jobbigt att hjärnan väljer att glömma. häromdagen tänkte jag "vafan hade mitt ex för mobilnummer?" SEX år har jag slagit det där numret. tjugofem gånger om dagen.

Jag fastnade med telefonen i handen. efter tio minuter kunde mina händer få tillbaka ett fysiskt minne av sifferkombinationen, i huvet stod det fortfarande still.

Han kallade i allafall mig för Sweetnose. Det var mycket gulligare än Baby.

silveröra.det kallade jag honom. pust och stön, det satt långt inne.