Vi var ute. Vi kom ifrån varandra.
Jag var själv.
Jag blev full.
Jag har ångest.

Jag är en ö, och du är vatten

Vemodigt kommer jag på;

(hon brukar alltid sitta och sluddra efter tre glas vin)
-Han scha att han tyckte ja va en smart och fin tjäj. Att jag ä schnygg och säxig.

Jaja. Brukar jag tänka.
Du är ju ingenting.

Jag är något mycket större.
Även om det låter hemskt, vi är ju vänner och så, men du är faktiskt totalt jävla ointresssant som person, jag däremot tycker och tänker saker.

Men,
Hon lyckas ju faktiskt bli omtyckt av folk.
Hon håller med. Skrattar glatt. Har lagom koll på musik och litteratur.
Medan jag alltsomoftast hamnar i bråk eller spänningar med nya och gamla vänner. (För att jag har en egen åsikt? För att jag inte skrattar med?)

Hon är intresserad av mode.
Något som alltid varit lite av ett tabu för mig. Att vara någon slags modeslav var idioti. Pinsamt, dumtihuvet.
Att posa framför spegeln och samtidigt ta kort på sig själv förblir fullständigt galet.

Men nu sitter jag här själv. Hämmad och nästan oälskad.
Medan hon säkert är ute på baren i någon slags transparent topp, försöker få någon kille med dubbelnamn, som jag ändå Aldrig skulle vilja ha.

Män på tunnelbanan.

Mannen snett mittemot mig, la sin tidning på sätet bredvid.
Senare kom en annan man, satte sig, tog tveksamt tidningen, började bläddra.

-Du kan läsa den där om du vill
-Jaha, var det din?
-Jag köpte den, en bilaga, men du kan gärna läsa i den om du vill.

15 sekunders tystnad.

-Tack ..


Nu sitter vi där. Slutar andas. Stelnar i våra uttryck.
(Herregud, han pratade med honom)

Mannen bredvid mig i tanken;
"Fan också. Jävla idiot. Menar han att jag ska lämna tillbaka tidningen när jag är klar. Eller ska jag gå av nästa och lägga tillbaka den där den låg. Jag bläddrar lite då. Fan va klumpigt jag bläddrar."

Själv läser jag bilannonser uppochned.

Tillvarons hundar.

En känsla av att allt var för så länge sedan.
Relaterar till varma mornar i mjuka lakan i sängar som inte alls känns som min.
Vet inte vad som håller på att hända med min kropp, vet inte om det är värt det.
Saknar kicken.

Fumlar omkring.

.

Vino con nachos.

"Trivs du i din mammaklänning?"



"Ursäkta!
(vad är det med killar)
Vad, alltså, det är liksom stl 34 och den ska vara såhär."

"Jaha, den såg bara så luftig ut."


"Okej. Tack."

Lover, you should have come over.

Drack öl igår, drack öl idag.

Provade klänningar -inte en enda var bra.
Gud vet varför.

Jag med.



Min semester har varit fin. Har inte hunnit träffa så många vänner dock. Försöker ta igen.
Kunderna flockas, jag blir bättre och bättre.
Har dock inget bekräftelsebehov.
Nöjer mig med att gå runt.

Kämpar med att vara trogen och snäll.


Funderar på att konfirmera mig.
Fick hem kyrkans programblad. Där fanns både Qigong och grupp för dom som förlorat någon.
Det mesta är gratis.
Vore kanske en bra idé att bli lite kristen. Sådär lagom så man liksom har nån chans i helvetet..


Why not.




Tror att jag har borelia igen.
Håller på att få en finne också.
Känner mig sådär härligt mänsklig.

Jagar långben med toapapper iförd fleecemorgonrock, tofs mitt på huvudet och glasögon från -93, det är Fan inte okej.
Jag förtjänar att brinna.


(Varför kunde du inte bara åka hem till mig från Uppsala istället, jag har ju ett par gamla svarta ch monday typ stl 30 och nån liten topp som du säkert skulle komma i. Om du nu prompt måste ha rena kläder till imorgon.) Killar. Stor suck.

Åter till Thunder road.

Hans hand söker sig uppför mitt lår.
Tar ett stadigt tag om min handrygg. Letar sig in mellan fingrarna. Det flödar.
Värme, tryck.
Bilen i vakuum och vi är högre än alla andra.
Både fysiskt och själsligt.

Är det det här som är kärlek?

Jag har letat på så fel ställen.
Jag har lurats av förklädda.
Trodde att det skulle vara så mycket mer.
Att det skulle kännas direkt, öka successivt och blomma ut i vi gifter oss härochnu.


Under fyra månader har det krypit på starkare.
Diskussioner, delade åsikter, skilda meningar.

Badlands, han tar sin hand från min höjer radion, dunkar halv fyrtakt i ratten.
Letar sig tillbaka.
Jag har dragit in händerna nu och pressar lätt mellan knäna.

Han tittar oförstående på mig. Blickar mot vägen sedan tillbaka på mig.
Drar upp min vänstra och kramar den lika stadigt, om än nu med mer känsla.
Formar en pussmun, himlar fladdrande med ögonen och de långa fransarna, dunkar i ratten.
"Kom igen då stumpan, det svänger ju."