Firecracker.

Vägen hem är farlig och lång.
För mig är det några stationer.
Lite gångväg och alldeles för många tankar.
Alldeles för stark hunger och kramsug som gör att allting känns förjävligt.

Undergångsmess och tårar nära att brista.
Men sedan,
väl hemma i mitt varma kök.
Fixar lite käk, tar ett glas vin. Musik, lite det och lite det.
Å jag mår så bra.
Jag är så glad att det bara är jag hemma.
Att jag får ta på mig de absolut fulaste mjukbyxorna och tvätta av mig dagens maskering.

Män har ersatts av,
mig








(Vi har bråkat på sistone. Obefogad stress och uttråkning.)

Jag funderar över de där äldre som alltid vill sitta vid barnborden.
Och jag tänker att jag förstår att det är ju dom som har fattat grejen.
Alla de andra som sitter kvar och håller masken. Skitskrajja att bli upptäckta.
Rädda att vidga sina vyer. Ältar dag efter dag att det är så och allt är det.
Medan den där jobbiga vintanten smyger runt bland ungdomarna, intresserar sig för nya tänk och uppmuntrar oskulden. Fint.

cigg&sånt/fredagsmys

Starta om.

Eungf. Doungf.

Iväg bort. Inåt.

Hemma från jobbet en vecka. Bra för mig.

Bra för dom runtom mig.

Alltid lika jobbigt dagen innan man ska tillbaka. Men den där lätta känslan när man har jobbat första dagen.

Jag klarade det.

Det är min plats.

Det är mina vänner.

Jag har ett jobb att gå till, med eget skåp. Mat i kylen och personliga hälsningsfraser i telefonen.

Jag blev lite för full på sista afterworken. So what.

Jag kan inte gå runt och älta allting.

Mycket att skriva. Om möss, pendlare, självdöd, vedtravar och djupdialog. Men, jag orkar inte.

Det kommer ingenting.

Det är okej.

Maskar av.

Sjukskriven.
Ögonen trasslar.
Glasögonorm i fem veckors tid. Har investerat för närmare 6000 kronor.
Känns, sådär.

(plus akutavgift, förlorad arbetsinkomst och provision. osv osv.)

Men någonstans känns det skönt att komma på vad som tyngde mig lite extra.
Man blir faktiskt trött i huvudet av att ha ont i ögonen hela dagarna.

Tänkte ta tiden till att rensa ur hela min garderob. Verkligen bort med allt gammalt skit.
Äntligen känner jag mig mer än redo.

Lyssnar på Sigur Ros, Ára bátur. Fint.

Maskar på. Maskar av.

In a bed where you used to be.

Tomma himlar och långa steg.
Blev för full i fredags. Har ångest, som vanligt.
Lördagen var bättre. Mycket bättre.

Gick till doktorn idag.
Hon sa att livet är hårt men såg lite lidande ut när jag berättade vad det var som drev mig att söka.
Hon undrade om jag hade pojkvän. Ifall vi bodde ihop.
Och jag undrade vad hon skulle säga om jag sa att jag var en polygam lesbo med inriktning på äldre damer el liknande.
Skulle jag falla inom ramen för regelrätt terapi då?


Allt känns bara konstigt. Sådär som jag trodde att det skulle bli, trots att jag intalat mig själv att det bara var fördommar och att hon inte alls skulle tycka att det var jobbigt att jag nu låg på hennes bord.
Kanske tar man bäst hand om sig själv.
Kan jag inte ha mer självrespekt än så? Varför har jag behov att prata om skit för?
Kanske dags att fatta att man faktiskt måste tugga i sig ibland och emellanåt svälja något för stora tuggor. Strupen vidgas. Jag kommer inte dö.


Natten till söndag promenerade vi upp mot slottet, sval promenad från Regeringsgatan. Med andra ögon såg jag Stockholm.
Honom vid min sida. Precis sådär som jag alltid tänkt.
Vi var kusligt ensamma.
Och vi konstaterade att det är så skönt att känna en fast punkt.
Jag förstod att alla de män jag träffat, när saker och ting inte stämt med mina, när världarna varit på tok för långt isär, varit menade att förfalla till fördel för min nuvarande självklara s j älsfrände.

Han berättade om sina långa resor. När han suttit på tåg och flyg med en enda längtan. Stockholm.
Och jag flinar för mig själv.
Kramar hans stora tumvante innehållande grov arbetarlabb. Petar in ett finger i hans seniga sida när han blir alltför klyschig. Smeker upp hans mungipor när han snabbirriterat hugger tag i något jag lättvindigt slängt ur mig.

Vi går till stället vi träffades på. Och cirkeln är sluten.
8 månader har gått.
Varför kämpa emot?
Du föll på plats ganska direkt.
Och du blir mer självklar för varje dag.



Den högra sidan är bara Din nu.
Skulle du välja att gå byter jag nog fan ner mig till en 90 centimetare.

my little fish don't cry.

Jag umgås med äldre generationer och häpnar över lugnet, men också oron och osäkerheten.
Det där som man ser sig själv växa ifrån efter ett långt och innehållsrikt liv.
Det är nog så att man aldrig kan känna sig trygg när man inte är i sitt rätta element.
Och vad är mitt då?
Krogen.
Jobbet?
Tvåsamhet?
Ensamshet.

Kanske tar de ut varandra. Och antagligen är det okej.





Hon drog täcket över deras huvuden. Låg med håret i hans mun och munnen i hans bröst.
Det stannade så.
De stannade så.
Hans andetag sakta, hennes stillnar.
Värmen ångar snart ohållbart då han drar upp henne i skinnet och kysser försiktigt hennes näsa. Smeker gommen, svettdroppe i mungipan och solen tränger in genom draperierna.




Klockan ställs om och vi vinner tid.
En dag om året är allt som jag vill.
Stressen avtar och minsta lilla är glädje.





Disken hopas inte mer. Jag tvättar av efter mig och du torkar. Jag skvätter och plötsligt har du prickig korv i pannan.
Liggande under fönsterbläcket i gammal blomjord skrattar jag tills du inte kan hålla dig mer och lägger dig på mig och kramar för livet och jag brottar bort dig och ditt hår i min mun.




Vi ska köpa svennebanansaker i Kungens kurva och äta mat för tio kronor. Men det är barnfamiljer och fulla parkeringar. Och vi är inte där ännu.
Du och jag kanske aldrig kommer riktigt ända dit, och det känns skönt. Vi köper frysta dumplings istället och äter med pinnar.
Vi gör stjärtövningar framför tv:n för du har ont i ryggen och jag börjar få slappröv.



När allting bara gått och blivit mörkt medan han satt upp hylla och hon dekorerat med sina finaste vinyler klär han på henne tjocka tröjan och hon lånar ut sina hjärtstrumpor. Raska promenaden för dem närmare än nånsin och han berättar om rädslan att vara misslyckad och lyckan att vara någon för henne utan att vara någonting för sig själv. Undrar om hon aldrig kommer tröttna och påpekar att det gör ont varje gång hon säger att det får vara nog. Hon lyssnar som aldrig förr och hör hans vitgröna gympadojjer traska mot gruset och hon känner att bara hans vantklädda hand i hennes betyder mer än allt, precis allt, som varit innan den här stunden.



Man måste hem till Beck för god avrundning av helgen, där söndagen inte längre känns så makaber som innan skoldan. Man kan äta tryfflar och tända ljus.




Innan han släcker lampan fångar han in henne i sina armar en sista gång för den här kvällen. Smeker hennes flätade hår kallar henne vacker, handflata lätt neröver hennes rygg.
Sedan den där oskyldiga pussen i pannan som bara min pojkvän kan utdela när man helst av allt vill att han ska fingra längre ner och våldsamt men lagom trycka sin tunga mot min.