Pre

Idag har varit fantastisk.

Jag kände mig bättre efter att legat sjuk i flera dagar.
Jag valde bort att hinna med allting. Jag rörde mig inte från hemmet, utan tog istället emot en gammal dam som gärna tittar förbi på kaffe om där finns rabarber att ta med sig hem.
Och det finns det ju nu, dom räcker mig redan upp till midjan. Vi spelade poker, åt saffranskaka som smalt i munnen och talade om livet.

Jag har klippt i rabatterna och lagt på täckbark på avenboken.
Nu börjar folk konstatera att vi gjort allt så fint.
Man tror att man inte bryr sig om vad grannarna tycker tills dom säger nått snällt. Då vill man bjuda in dom på tre-rätters.

Imorgon åker jag på liten semester.
Och inför detta så infann sig någon slags ångest. Jag är tydligen lite nervös.
Det kommer gå fint, det är väl inget att orda om.
Allt är kirrat, det är bara se till att man kommer på rätt tåg på rätt plats. Och det lyckas ju folk göra hela dagarna.
Men, jag välkomnar dig trycköverbröstet. Även du har en plats i min kropp!

Sanningar.

                                                                                        

Jag klarar mig själv så bra.
Det är inte så att jag inte Vill ta emot hjälp, men jag Behöver den ju inte.
Slog det mig.
-Du behöver inte klara dig jämt, J, vet du..
-He, eh, ne..

En klump i magen som visade på att där sa hon något som kroppen sedan länge glömt.
Hon sa emot alla lagar och konventioner. Alla hjältar och demoner.
-Måste jag inte..? Men vem ska då klara mig?
Och Vad ska grannarna säga?

Sanningen är den att jag knappt behöver praktiskt hjälp. För med ett kontrollbehov lika starkt som solen i sahara står man nästan aldrig utan. Jag är sällan förvånad, överrumplad eller oinformerad om mina situationer. Dom har jag redan planerat. (Där ingår, träning innan eller efter, matlådor, mellanmål i folie, mjölk innan den andra är slut, ladda kaffet så det är färdigt tills nästa dag), tågbyten, effektivt umgänge, telefonavcheckning osv).

Dagens lärdom blir följande;

Planera mindre så Du kan Be mer om hjälp och bli Lite gladare.

Lilla Paris.

Klockan var runt 14.30.
Jag smet ut i regnet när dom andra sov middag.
Vandrade upp mot Champs-Élysées. Mina steg plaskade på gatorna genom Paris.
Jag funderade på om jag skulle dra. Men till vad, till vem.

Jag tog selfies med triumfbågen hängandes över mig och log brett in i kameran.
Jag skulle visa dig staden på skärm för där har du aldrig varit, och jag fick frågor från turisterna som trodde jag var fransk. Jenesepa!

Och rädslan att gå förlångt. Att plötsligt vända sig om och inte längre känna igen bakgrunden fick mig att omfamna kulissen och påbörja vandringen tillbaka till det fyrstjärniga affärshotellet.

Väl där var det ingen som märkt att jag gått bort, och då blev frågan om trädet hörs när det faller.

Året är 2014.

Idag är det måndag den 12 maj och livet har tagit en ny vändning.
Jag har affirmerat goda saker om nya jobb och välmående och på sistone har det slagit in.

Jag ska utvecklas i höst, gå vidare i mitt jobb. Jag har fått en chans som får folk att häpna. Och utan att skryta så har jag en känsla att jag Är handen i handsken.

Jag har blivit rädd för döden.
Jag ber för mina nära och skulle vilja kontrollera livet.

Vi har forfarande distansförhållande. Det är fortfarande fint.
Nästa vecka är det min tur att få åka.
Det är något heligt över de där stunderna.
Timmar på tåget med mig själv, påväg bort.

Helgen har bestått av farväl till landstället. Konstigt nog är det så tydligt att vi är klara där nu. Det är slut, finito. Dött.
Det blir bra.
Det regnade och vi åt tacos. Jag, syster, mor och far. Det var lugnt.

Jag har en värme i min kropp som jag lärt mig kanalisera.