Klockan var runt 14.30.
Jag smet ut i regnet när dom andra sov middag.
Vandrade upp mot Champs-Élysées. Mina steg plaskade på gatorna genom Paris.
Jag funderade på om jag skulle dra. Men till vad, till vem.
Jag tog selfies med triumfbågen hängandes över mig och log brett in i kameran.
Jag skulle visa dig staden på skärm för där har du aldrig varit, och jag fick frågor från turisterna som trodde jag var fransk. Jenesepa!
Och rädslan att gå förlångt. Att plötsligt vända sig om och inte längre känna igen bakgrunden fick mig att omfamna kulissen och påbörja vandringen tillbaka till det fyrstjärniga affärshotellet.
Väl där var det ingen som märkt att jag gått bort, och då blev frågan om trädet hörs när det faller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar