Idag tänkte jag att det här året har varit som att jag behövt ha med mig en stor syrgastub hela tiden. Jag har inte kunnat gå så långt, med risk att luften ska ta slut. Hela tiden medveten. Nära döden. Tungt att bära.
När jag nu gick i solen kom jag på att jag lämnat syrgastuben hemma och att jag inte längre var rädd för att jag skulle få slut på luft.
Jag kunde gå hur långt jag ville. Jag kommer att överleva.
Nu är jag en människa som på frågan ’Hur går man vidare?’, svarar ’Tid. Tiden läker.’ Självsäker. Självklar. Lite sorgsen.

Det blev inget mer. Det är över. Det var inte min tur att hoppa.
Jag är tillbaka till min normala syresättning i hjärnan. Jag kickar inte hela tiden. Jag kan ha tråkigt.
Jag skulle tycka det var lite jobbigt att träffa någon ny som kom in som en storm. Allt börjar kännas behagligt.
Jag vet vad jag inte vill ha i mitt liv.

Men det är en sak jag saknar. Känslan av när han sakta drar sig ur mig och lägger ner kinden mot mitt bröst. Det är rent sexuellt.
Jag fick låna hans ögon att se på mig som fin ett tag. Hur ger man tillbaka dom? Det är rimligt nu att det tagit tid.

När det är för bra för att vara sant...
När någon är så medveten. När någon kan spela sin roll så väl. När allting består av ögonblicket när alla kulisser rasar samtidigt.

Ge upp mig

Han ber mig att göra honom till ett minne när det enda jag vill är att han ska vara min framtid. Världarna går inte ihop och tankarna räcker inte till. Det är kortslutning i hela min kropp. Hatet växer och kärleken är inte längre ren. För allas skull vore det så lätt att ge upp. Tacka adjö. Varför är det då så viktigt för mig att få se honom en sista gång?

Tillbaka.

Jag har fått barn. En liten flicka som ligger i min armhåla i skrivandets stund. Hon är varm och andas lätt pysande genom näsan. På Spotify spelas nu 'yellow' Judson Mancebo. Magi.

Hon är 6 månader och jag börjar bli kär. Det har varit en process. Livet har stormat och andra saker har tagit fokus från min trollunge. Jag har valt att inte skuldbelägga mig själv för det skulle jag aldrig kunna förlåta. Ingen i min närhet är förvånad. 'Vi visste att du skulle problematisera. Det är inget konstigt'.

Allt var så bra. Livet rullade på. När jag kom in på mållinjen träffade jag någon. En person som lämnade ett större hål efter sig än vad jag kunde tänka. Jag släppte in honom i mitt liv. Han fanns med tills han valde att gå.
Han hade sagt 'kom ut i snöstormen. Jag kan värma dig. Sedan en dag gick han in genom en dörr, som Jag fick knacka på frenetiskt. ' -tyvärr, sa han. Det är varmt och skönt här. Jag har allt jag behöver och det finns inte plats för dig.'
Om och om skrev jag 'men du skulle ju vara här. Jag ville inte först men du ville och nu står jag här.'
'Jag har redan förklarat. Jag har det bra nu.' Svarade han. Ibland. Ibland svarade han inte alls.

Det börjar gå över nu. Jag ser saker i färg. Jag vaknar inte varje morgon med hans namn på mina läppar framför badrumsspegeln. Jag sitter med min dotter i sängen och är tacksam över att jag snart har landat helt hos henne. Kan tänka på vilken tragedi det varit om han hade fortsatt att finnas till.
Igår ville jag repa hans bil och punktera hans däck. Idag är han bara en idiot.

Vackert.

Idag var sista dagen på mitt jobb.
Nu har jag gått vidare.
Jag har ingen lön längre, men jag har en framtid.

Mitt liv ser så ljust ut.
Jag unnar mig själv det.
Att få vara glad, ta egna beslut och tycka om mina val.

Idag borde jag fira.
Men jag är ensam.
Så jag gjorde lite mat och kröp ner i soffan.

Det jag trodde skulle vara den lyckligaste dagen i mitt liv visade sig bli en dag där jag känner mig nöjd.

November.

Häromdagen vaknade jag frisk för första gången på länge.

Jag snörade på mig gympaskorna och gick en promenad i soluppgången. Den lyste upp husen runtom i ett ljusspel av guld.

Jag ville väcka dig men du sov så gott.

Efter en timme ringde du. Då var jag precis nedanför backen. Du hade gjort kaffe och dukat fint.

Vi åt vår frukost till ”Ring så spelar vi” och läste DN.

Efter lite småplock och fix med fönsterlister i matsalen packade vi matsäck och begav oss ut mot Bornsjön.

Jag trodde ett tag att vi inte skulle hitta ner. Vi gick längs hus som jag skulle kunna bo i ett helt liv. Du också tror jag.

Fast du klagar på att det är långt bort och man måste ha bil.

Vi funderar över allt det där praktiska.

Det där med barn. Innan eller efter. Eller inte alls? Kanske är det inte ett val. Alltid lika rädd för att det inte ska vara ett val.

Skräcken över att mitt liv inte naturligt ska övergå i någonting annat. Jag tänker att det skulle vara som att aldrig dö. Ett långt, utdraget lidande.

Jag kan tänka mig att man efter barn förstår ironin.

 

Vi är så glada att vi kan gå i leran. Hästarna har trampat upp stigarna och du tycker det är märkligt att man inte får köra cross, att det gör lika stor skada. Fast då påminner jag dig nöjt om att skillnaden är att hästarna inte stör djurlivet.  Vi går brant upp och sedan halkar vi oss neråt, fortfarande i spåren av hovar och jag föreställer mig bergsgetter och vingliga ston med envisa ryttare.

Och vi kommer fram till sjön. Det är härifrån vi får vårt dricksvatten om det blir krig. Häri får man inte ens pissa, påminner du mig. Du blickar ut över sjön som du sett så många gånger som liten. Du liksom tappar hållningen där du står, i tanken är du nog därute under ytan. Eller kanske sitter du i en liten båt. Ensam och 14 år.

Jag kan se det så klart framför mig och jag förstår att det är den grabben som sett världen åt dig. Det är för honom du kämpar. Det är hans argument du så ofta för vid middagar, det är hans drömmar du bär i din hand och hans rädsla för att inte uträtta dem.

Med rund rygg och lätta ögonlock pratar du om vikingar som gått på stigarna. Om deras gravar av stenrös. Jag försöker se skogen framför mig då. Troligtvis fanns här en by. Allt det där är så märkligt. Att gå på denna mark som känns så orörd. Glömd.

 

Vi letar alltid efter den bästa platsen. Det spelar ingen roll om det är parkering för natten, hotellrum på semestern eller för att fika här i skogen. Fast där vi blir, är nog alltid den bästa, konstaterar vi självgott.

Du lägger ut din jacka över en stor sten nästan längst ut på den lilla halvön som vi genom terräng av kvistar och fallande träd, tagit oss ut till.

Det är nu det magiska händer. När jag tittar mot dig skjuter solen plötsligt fram, lågt genom mossan med ett oranget sken som studsar vidare ut på sjön och vattenytan gnistrar till, mitt i allt det där tysta.

Jag tar en stor tugga på min laxrulle och du prickar i ditt vatten över den lilla tepåsen i termosmuggen, helt utan att spilla. Det doftar starkt av pepparmynta.

Jag tittar inte så mycket på dig. Jag försöker ta in att den här stunden har getts mig. Att den här mannen vill ha mig. Att den här sjön ligger i närheten av där vi bor.

Början.

Hemma nu efter en fantastisk helg med underbara kvinnor.
Jag är förälskad i livet. Jag är nere i hjärtat.
Jag är sjuk.
Fick ont i halsen sista dagen, det sägs vara tilliten som bearbetas.

Jag fick healing och dansade inför hela gruppen. Jag yogade, åt och grät.

Jag älskar, lever och är.
Jag slappnar av.

Balans.

Det har skett en transformation.
Jag mår ganska bra i stort.

Jag äter nästan utan ångest.
Jag vaknar nästan utan ångest.

Jag har varit fullbokad hela veckan.

Druckit mycket vin. Och pratat med kvinnor i min närhet.
Jag har varit dålig att smörja in mig och haft problem med ögonen.
Pittaobalans.

Vi håller på med renovering hemma vilket gör att det finns ett yttre kaos runt mig.

Men jag känner mig lugn. Har inte känt mig såhär på många år.
Det är så skönt.

Midsommar ska vi fira hos oss med min familj.
Jag har storstädat i helgen. Rensat och sorterat. Det känns så skönt.
Det är fantastiskt att inte ha så mycket saker omkring sig.

Den här veckan ska jag vara snäll mot mig själv. Jag ska springa och dricka spirulina..

Nästa fredag åker jag på en kort retreat. Det ska bli spännande att möta migsjälv i det.

KrAm till mig.