I helgen träffades vi igen. Åkte hem till honom. Kramades till klockan var mycket på morgonen. Jag gick upp och jobbade, han låg kvar. Vi pratade om att träffas efter jobbet.
Efter jobbet var jag trött och väldigt nära att gå hem till mitt. Men, han tyckte att vi skulle ses, och då tyckte väl jag tydligen också det.
Gick hem till honom. Såg på Snatch och åt nattmat. Kramades tills armarna blev blå.
Fick lov att sjukanmäla mig på måndagsmorgonen. Vi låg i sängen tills klockan var halv fem på eftermiddagen. Då gick vi upp och gjorde frukost. Sen gick vi och la oss. Satte stereon på repeat och släckte lyset.
Stannade på middag, men var tvungen att åka hem senare på kvällen. Någon måtta får det ju vara...
Fyra kilo har runnit av mig. Det känns bra. Jag kan verligen inte äta. Den här killen har gjort något Väldigt konstigt med mig. Och det värsta är, han hör inte av sig!
Som en normal människa alltså. Jag vill att han ska sms:a hela tiden. Varför gör han inte det för?
Egentligen borde jag skita i allting, jag Får inte gå och bli olyckligt kär. Det skulle vara jättejobbigt. Tror inte att jag varit det på riktigt någongång. Bara på avstånd liksom.
Aja. Det är ju skönt att han inte är som alla andra psykopater. Eller nått.
By the way, har jag lyckats ställa till med en till crush. I pojkslyngeln Paolo Nutini. Hur lyckades jag med det? Det vet jag inte. Men nu är det så. Jag är -såhär- nära till gråt när jag lyssnar på Autumn. yes.hm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar