Utan dina andetag.

jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor.

det är töntigt men sant. han kom och tog något som jag inte visste fanns. det känns som att jag lever i en parallell värld just nu.

han är vacker på ett overkligt sätt.

dvs dom flesta jag känner tycker att han är ful.

jag faller för fula killar. apor, troll, stora, små ...sådan är jag.

perfektion är ingenting för mig.

yta är totalt ointressant om den är utan skavanker. tycker jag.

min kille, har små rynkor vid ögonen.

när man ligger riktigt nära, ser man att hans hud är tunn som finaste silke.

han har små porer runt näsan som jag förälskade mig i första gången vi sågs.

på avstånd ser han ut som en pojke, men i de där isblå ögonen lever någonting som skulle kunna vara uppåt hundra.

hans käke är kraftig och markerad, hans hud Är mjölkvit.
Runt min killes navel växer svart hår, hans ben är muskulösa, och eftersom han svankar mycket kan man tro att han spelat hockey hela sitt liv. .

ändå, låser jag mig och tänker att jag måste säga till honom att vi inte kan göra såhär. Att vi är för olika. att det aldrig kommer fungera.
jag vet ärligt inte om jag är livrädd, eller om det faktiskt är så att om man lyssnar på helt olika musik, inte tycker om samma kläder och umgås med helt skilda typer av människor, inte kan få ett förhållande att hålla mer än i sängkammaren. .