Baby love.

Jag kände mig en aning febrig. visste inte om det var höstmörkret eller stressen som fick mig att vilja ligga hemma med täcket över huvudet.

Men där låg jag i allafall. Tre dagar eller något sådant.

En natt vaknade jag av att det högg till i magen. På morgonen började jag blöda, mens hade jag för en knapp vecka sedan och blev därför rätt så nojig.

Låg ett tag och försökte att inte bry mig. Det gick sådär.

Ringde sjukvårdsupplysningen och fick order om att åka in akut.

Jag har skräck, total jätteskräck, för sös. Det hände saker för några år sedan som gjorde att jag fick lov att uppsöka sös akutgyn, och därefter gå regelbundet för provtagningar. Har inte varit där sedan dess och kände nu hur paniken kom krypandes.

Killen mötte upp mig i Skanstull och vi åkte tillsammans.

Flippade ur totalt när jag kom till väntrummet och togs om hand nästan direkt. Fick göra gravtest och ta blodtryck, som låg på 130!...

Vi satt och vänta ute i korridoren. Pratade om allt möjligt och började nog glömma bort varför vi var där, när sköterskan kom ut och sa "Ja, du är ju gravid......."

Det svartnade för ögonen på båda oss. Jag var ju väl medveten om att så nog var fallet, fast ändå inte...

Han trodde att vi skulle behålla det. Jag visste inte alls vad jag trodde, ville, tänkte..

Jag fick träffa doktorn, en snygg en, jaja, hm, han gjorde ultraljud och kände och klämde.

Men han såg inget. Vilket är mycket oroande.

Jag fick ligga kvar över natten. Vilket inte var en så rolig upplevelse. Min älskling fick gå hem. Men klump i halsen.

Risken är att det är en utomkvedsgraviditet. Alternativet ett tidigt missfall, som vi får hoppas på. Vilket i sig känns hemskt att behöva göra, dock skönt att inte behöva ta ett abortbeslut.

Idag fick jag gå och göra hormonprov. Sitter och väntar på provsvaren. Kanske måste jag åka in idag och opereras. Känns, förjävligt.

Men, kan ju inte klaga direkt, den här sitsen har jag ju faktiskt satt mig i alldeles själv. Ja, med lite hjälp från karln dåra.