Så var sommarnätterna slut.
Och skönt är väl det.
Känner mig som mormor på valium. Skulle vilja lägga ut bilder på min döende trädgård. Vet inte riktigt varför. (sadist) Varken kul för dig eller mig. Inte heller för blommorna som prunkat och tuktat efter min uppmärksamhet hela sommaren. Och som då Nu först väcker mitt intresse.
"Jaha. Ska ni Dö nu..? "
Allt tycks vara i omvänd ordning.
Jag vill inte förstöra stunden när rosorna spricker och liljor och fluxen fläker ut sig i fält om varandra.
Då låter jag allt vara. Jag vet att det är bara jag som sett.
Bilder på kräftskivan med bara mig och min man blir överflödiga. Jag kommer alltid minnas den kvällen. Och ingen annan skulle ändå förstå det där av en bild med kräftklor i näsan och snapsglaset i högsta hugg.
Jag läser aldrig slutet av boken.
Stannar upp när det är nått kapitel kvar.
Klarar sällan att ta adjö.
Vet att det är många som inte alls förstår det där.
Jag skulle nog helst vilja leva i dåtid.
Jag har en nära vän.
En vän med barn.
Som har träffat en annan man.
Och det skär lite i mig när jag ringer på morgonen och hon är hos den nya, medan barnet är hemma med sin pappa.
Jag är den sista som kan eller vill säga något om hur det ska vara.
Troligtvis är det för det bästa.
Men övergången är alltid så hemsk och sorglig.
Men man måste väl få gå vidare. Är det inte så?
Jag köpte bruna sammetsgardiner igår.
Det blev så fint till dom tunna vita innanför, det känns som ett hotellrum, ett porrhotellrum.
Vi har tagit fram det gamla trägolvet i sovrummet och köpt stora täcken och mjuka kuddar och släpat in en fin kista och tagit fram en tegelvägg och stora bulliga gamla lampor med varmt ljus.
I'm so very happy.
(Tänk om man kunde utbrista i något annat språk än engelska när man känner att man vill förstärka en känsla) .
Nu ska jag klippa ner hallonbuskarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar