Lonesome waltz.

Hej min älskade lilla dagbok!

Så, vart var vi?

Jag bor kvar i mitt hus. Fast mer fysiskt än psykiskt.
Hela "vi bor i hus" känns jävligt avlägset. Numera bor jag innanför kött och blod. Jag har flyttat in i min kropp och älskar det.

Livet har rullat på.
Jag har precis klivit ur en lång process av hårt jobb med mig själv. Slagit mig fri. Blivit vuxen tror jag (för att sätta ord på det).

Att läsa tidigare texter är delvis plågsamt, bitvis nödvändigt.  Alla killar. Allt knull. Allt ljug.
Stackars lilla mig.
Och det är det där jag har gjort nu.
Jag har legat under en filt, på en bänk och klappat mig själv på huvudet i alla åldrar och kramat om hårt.
Och det har hjälp.
Sakta men säkert har jag närmat mig mitt barn, mitt ursprung och sett sprickorna. Förstår och förlåter snedsteg både av mig själv och andra.

Jag yogar, springer och lägger mig tidigt. Håller depressiva tankar på lagom nära avstånd. Jag fungerar.

Så,

för en månad sedan flyttade min sambo till En annan stad tvärsigenom landet.

Det är spännande och skönt och märkligt.

jAg äLsKaR att vara SjÄLv



Jag skiter i om det är bra eller dåligt. Men det är hela sanningen. Man kan verkligen undra varför det stora behovet av att Vara med någon då varit så centralt i mitt liv, destruktivt faktiskt.

Nu består mitt liv av planerade frukostar med kollegor och spontana bruncher med vänner.
Ibland kommer han hit och ibland kommer jag dit. Då äter vi tacos i en andrahandslägenheter med tvättlinor i taket.

Häromdagen när jag skulle blåsa bort en ögonfrans från pekfingret för att önska mig något blev jag som alldeles tom; jag hade ingenting att önska, jag vill vara exakt, precis här, där jag är, just nu.