Vackert.

Idag var sista dagen på mitt jobb.
Nu har jag gått vidare.
Jag har ingen lön längre, men jag har en framtid.

Mitt liv ser så ljust ut.
Jag unnar mig själv det.
Att få vara glad, ta egna beslut och tycka om mina val.

Idag borde jag fira.
Men jag är ensam.
Så jag gjorde lite mat och kröp ner i soffan.

Det jag trodde skulle vara den lyckligaste dagen i mitt liv visade sig bli en dag där jag känner mig nöjd.

November.

Häromdagen vaknade jag frisk för första gången på länge.

Jag snörade på mig gympaskorna och gick en promenad i soluppgången. Den lyste upp husen runtom i ett ljusspel av guld.

Jag ville väcka dig men du sov så gott.

Efter en timme ringde du. Då var jag precis nedanför backen. Du hade gjort kaffe och dukat fint.

Vi åt vår frukost till ”Ring så spelar vi” och läste DN.

Efter lite småplock och fix med fönsterlister i matsalen packade vi matsäck och begav oss ut mot Bornsjön.

Jag trodde ett tag att vi inte skulle hitta ner. Vi gick längs hus som jag skulle kunna bo i ett helt liv. Du också tror jag.

Fast du klagar på att det är långt bort och man måste ha bil.

Vi funderar över allt det där praktiska.

Det där med barn. Innan eller efter. Eller inte alls? Kanske är det inte ett val. Alltid lika rädd för att det inte ska vara ett val.

Skräcken över att mitt liv inte naturligt ska övergå i någonting annat. Jag tänker att det skulle vara som att aldrig dö. Ett långt, utdraget lidande.

Jag kan tänka mig att man efter barn förstår ironin.

 

Vi är så glada att vi kan gå i leran. Hästarna har trampat upp stigarna och du tycker det är märkligt att man inte får köra cross, att det gör lika stor skada. Fast då påminner jag dig nöjt om att skillnaden är att hästarna inte stör djurlivet.  Vi går brant upp och sedan halkar vi oss neråt, fortfarande i spåren av hovar och jag föreställer mig bergsgetter och vingliga ston med envisa ryttare.

Och vi kommer fram till sjön. Det är härifrån vi får vårt dricksvatten om det blir krig. Häri får man inte ens pissa, påminner du mig. Du blickar ut över sjön som du sett så många gånger som liten. Du liksom tappar hållningen där du står, i tanken är du nog därute under ytan. Eller kanske sitter du i en liten båt. Ensam och 14 år.

Jag kan se det så klart framför mig och jag förstår att det är den grabben som sett världen åt dig. Det är för honom du kämpar. Det är hans argument du så ofta för vid middagar, det är hans drömmar du bär i din hand och hans rädsla för att inte uträtta dem.

Med rund rygg och lätta ögonlock pratar du om vikingar som gått på stigarna. Om deras gravar av stenrös. Jag försöker se skogen framför mig då. Troligtvis fanns här en by. Allt det där är så märkligt. Att gå på denna mark som känns så orörd. Glömd.

 

Vi letar alltid efter den bästa platsen. Det spelar ingen roll om det är parkering för natten, hotellrum på semestern eller för att fika här i skogen. Fast där vi blir, är nog alltid den bästa, konstaterar vi självgott.

Du lägger ut din jacka över en stor sten nästan längst ut på den lilla halvön som vi genom terräng av kvistar och fallande träd, tagit oss ut till.

Det är nu det magiska händer. När jag tittar mot dig skjuter solen plötsligt fram, lågt genom mossan med ett oranget sken som studsar vidare ut på sjön och vattenytan gnistrar till, mitt i allt det där tysta.

Jag tar en stor tugga på min laxrulle och du prickar i ditt vatten över den lilla tepåsen i termosmuggen, helt utan att spilla. Det doftar starkt av pepparmynta.

Jag tittar inte så mycket på dig. Jag försöker ta in att den här stunden har getts mig. Att den här mannen vill ha mig. Att den här sjön ligger i närheten av där vi bor.

Början.

Hemma nu efter en fantastisk helg med underbara kvinnor.
Jag är förälskad i livet. Jag är nere i hjärtat.
Jag är sjuk.
Fick ont i halsen sista dagen, det sägs vara tilliten som bearbetas.

Jag fick healing och dansade inför hela gruppen. Jag yogade, åt och grät.

Jag älskar, lever och är.
Jag slappnar av.

Balans.

Det har skett en transformation.
Jag mår ganska bra i stort.

Jag äter nästan utan ångest.
Jag vaknar nästan utan ångest.

Jag har varit fullbokad hela veckan.

Druckit mycket vin. Och pratat med kvinnor i min närhet.
Jag har varit dålig att smörja in mig och haft problem med ögonen.
Pittaobalans.

Vi håller på med renovering hemma vilket gör att det finns ett yttre kaos runt mig.

Men jag känner mig lugn. Har inte känt mig såhär på många år.
Det är så skönt.

Midsommar ska vi fira hos oss med min familj.
Jag har storstädat i helgen. Rensat och sorterat. Det känns så skönt.
Det är fantastiskt att inte ha så mycket saker omkring sig.

Den här veckan ska jag vara snäll mot mig själv. Jag ska springa och dricka spirulina..

Nästa fredag åker jag på en kort retreat. Det ska bli spännande att möta migsjälv i det.

KrAm till mig.

Pre

Idag har varit fantastisk.

Jag kände mig bättre efter att legat sjuk i flera dagar.
Jag valde bort att hinna med allting. Jag rörde mig inte från hemmet, utan tog istället emot en gammal dam som gärna tittar förbi på kaffe om där finns rabarber att ta med sig hem.
Och det finns det ju nu, dom räcker mig redan upp till midjan. Vi spelade poker, åt saffranskaka som smalt i munnen och talade om livet.

Jag har klippt i rabatterna och lagt på täckbark på avenboken.
Nu börjar folk konstatera att vi gjort allt så fint.
Man tror att man inte bryr sig om vad grannarna tycker tills dom säger nått snällt. Då vill man bjuda in dom på tre-rätters.

Imorgon åker jag på liten semester.
Och inför detta så infann sig någon slags ångest. Jag är tydligen lite nervös.
Det kommer gå fint, det är väl inget att orda om.
Allt är kirrat, det är bara se till att man kommer på rätt tåg på rätt plats. Och det lyckas ju folk göra hela dagarna.
Men, jag välkomnar dig trycköverbröstet. Även du har en plats i min kropp!

Sanningar.

                                                                                        

Jag klarar mig själv så bra.
Det är inte så att jag inte Vill ta emot hjälp, men jag Behöver den ju inte.
Slog det mig.
-Du behöver inte klara dig jämt, J, vet du..
-He, eh, ne..

En klump i magen som visade på att där sa hon något som kroppen sedan länge glömt.
Hon sa emot alla lagar och konventioner. Alla hjältar och demoner.
-Måste jag inte..? Men vem ska då klara mig?
Och Vad ska grannarna säga?

Sanningen är den att jag knappt behöver praktiskt hjälp. För med ett kontrollbehov lika starkt som solen i sahara står man nästan aldrig utan. Jag är sällan förvånad, överrumplad eller oinformerad om mina situationer. Dom har jag redan planerat. (Där ingår, träning innan eller efter, matlådor, mellanmål i folie, mjölk innan den andra är slut, ladda kaffet så det är färdigt tills nästa dag), tågbyten, effektivt umgänge, telefonavcheckning osv).

Dagens lärdom blir följande;

Planera mindre så Du kan Be mer om hjälp och bli Lite gladare.

Lilla Paris.

Klockan var runt 14.30.
Jag smet ut i regnet när dom andra sov middag.
Vandrade upp mot Champs-Élysées. Mina steg plaskade på gatorna genom Paris.
Jag funderade på om jag skulle dra. Men till vad, till vem.

Jag tog selfies med triumfbågen hängandes över mig och log brett in i kameran.
Jag skulle visa dig staden på skärm för där har du aldrig varit, och jag fick frågor från turisterna som trodde jag var fransk. Jenesepa!

Och rädslan att gå förlångt. Att plötsligt vända sig om och inte längre känna igen bakgrunden fick mig att omfamna kulissen och påbörja vandringen tillbaka till det fyrstjärniga affärshotellet.

Väl där var det ingen som märkt att jag gått bort, och då blev frågan om trädet hörs när det faller.

Året är 2014.

Idag är det måndag den 12 maj och livet har tagit en ny vändning.
Jag har affirmerat goda saker om nya jobb och välmående och på sistone har det slagit in.

Jag ska utvecklas i höst, gå vidare i mitt jobb. Jag har fått en chans som får folk att häpna. Och utan att skryta så har jag en känsla att jag Är handen i handsken.

Jag har blivit rädd för döden.
Jag ber för mina nära och skulle vilja kontrollera livet.

Vi har forfarande distansförhållande. Det är fortfarande fint.
Nästa vecka är det min tur att få åka.
Det är något heligt över de där stunderna.
Timmar på tåget med mig själv, påväg bort.

Helgen har bestått av farväl till landstället. Konstigt nog är det så tydligt att vi är klara där nu. Det är slut, finito. Dött.
Det blir bra.
Det regnade och vi åt tacos. Jag, syster, mor och far. Det var lugnt.

Jag har en värme i min kropp som jag lärt mig kanalisera.