Så kom han.

Såhär fungerar universum och det vet jag. Jag fick jobb. Jobbade dygnet runt och slutade känna för honom. Ibland kommenterade han någonting kort och ibland hade vi kontakt i några dagar innan det rann ut i sanden.

Nyss var jag på firmafest.
Då skrev han.
Hämta mig, skrev jag.

Direkt märkte jag hur hans ord var annorlunda. Han skulle komma. Ta med tuggummi och vatten.
Mitt i natten möttes vi. Precis där vi brukade vara. Inget förändrat. Tiden stått still.

’Får jag se på dig. Titta på mig’
Jag blundade. ’ Jag kan inte’
Han upprepade och hade en hand hårt om min nacke.
’Va? Vad har du haft för dig?’
Han letade med sin hand uppför mitt lår.

Vi skojade. Jag flamsade. Kändes allt som förut?

Han körde ut på landsvägen. Dimman låg tät över åkrarna. ’Förstår du vad vi är med om’ viskade jag.
’Jaa. Jag vet. Det är mysigt’ han flinade.

’Tyvärr kan jag inte knulla’. Sa han. ’Gissa!’

Han tog upp en liten påse med vitt i.
’Jag vill också ha’ sa jag.

Det kom en stor lastbil och ställde sig vid sidan av oss.
’Nej jag dör’
’Äh, han ska bara sova’
Den körde snart iväg. Jag satt ovanpå honom. Vi kysstes och babblade.

Hur gammal är du? Har du fyllt år? Hade du fest?
Visste han att jag fyllt jämt? Han grattade mig aldrig.
’Grattis’ sa han nu.

Jag skakade i hela kroppen. Tårarna började rinna. Jag berättade hur han sårat mig. Varenda mening jag nånsin tänkt. Jag fick hans förklaringar och jag sa att han aldrig skulle kunna såra mig igen. Jag tror faktiskt det stämmer.
’Joo’ sa han.

Vi måste köra hemåt. Alla vaknar hemma snart.
’Jag spådde att du skulle komma tillbaka i oktober’sa jag.
’Men då hade du fel. För jag är tillbaka nu.’ Han kysste mig varmt.

Vi satt en bit ifrån mitt hus.
’Kan vi inte resa någonstans?’ sa jag.
’London’ sa han.
’Ok!’ Jag gav honom en kyss och hoppade ur bilen.
Jag gick med lätta, lätta steg.

Jag hade suttit vid landsvägen i dimman och tänkt att jag var befriad nu.

När jag krupit ner i min säng fick jag meddelande.
’Det var verkligen jättefint att se och fint att prata med dig.’
Jag svarade och somnade.
När jag vaknade efter två timmar och skulle upp hade jag fått flera gulliga meddelanden. Han ville fika den dagen. Men jag kunde inte.

Dagarna som följt har jag föreslagit att vi ska ses. Men efter att han hört av sig mestadels. Vi har pratat på kvällarna. Men inte dom senaste.
Nu är all magi borta. Jag känner att han inte orkar engagera sig. Jag känner mig ful igen. Han tänker kanske att vi kan ses snart. Men det kan vi inte. Jag har fått jobb högst upp i Sverige och kommer vara borta nu. Så det blev inget mer den här gången heller.

Och det känns ok.
Det känns som en destruktiv relation.
Det känns som att jag har honom i kroppen oavsett vi har kontakt eller inte men känslan av att bli besviken istället för att ha nått en slags hopplöshet, är värre.

Jag försöker tänka bort det så mycket jag kan. Och jag önskar såklart att han skulle skriva något nu.
’Är du vaken?’
Precis sådär som han gör när han är angelägen.

Jag saknar dig så

Min längtan värker i hjärtat. Alla stunder då jag inte är sysselsatt gör det fysiskt ont. Jag förstår att det är över. Allt är sagt. Det finns ingenting kvar för honom att hämta.
Han trampar nya stigar och ger sin kärlek till folk som har ett annat avstånd till honom. Dom som inte kan skada eller riva upp. Han lockar dom och dom kommer närmare men han drar sig ur som vanligt. Jag kan se det. Och då njuter jag. Ingen ska få komma nära. Nånsin.
Hur kan min längtan vara så stark när han bekräftat att hans aldrig var?
Varför rinner mina tårar i en säng, i ett ensamt rum, när min familj ligger i ett annat. Jag måste vara nära honom mest på kvällarna. Jag måste känna honom i min kropp.
Jag vill så gärna skriva till honom att jag saknar honom så mycket. Därför skriver jag här istället. Jag skulle aldrig få något svar.
Jag är som det fula jobbiga ragget man råkat dra hem från krogen som aldrig slutar ringa. Någon gång får man för sig att det kanske är trevligt att ta en öl ändå. Men aldrig är det värt det.
Jag vill skriva att jag fantiserat om att han tittat på..
Jag föraktar migsjälv. Och mest föraktar jag honom som inte stod vid sitt ord. Jag kommer aldrig mer tro på en man som säger sig tro på kärlek. Aldrig.

Hjärtat

Jag kan följa vad han gör på nätet. Han kan följa mig. Vi kan sitta tysta bakom skärmar och ha koll. Vi behöver inte ses. Det räcker så. Vissa dagar ger det avsmak. Han är inte klok. En galen människa. En riktig narcissist. I detta fall inte ett uttjatat uttryck utan oerhört träffsäkert. Jag är psykopat. ’Vi är båda psykopater vet du.’ sa han. 

’Jo. Det är väl så.’ höll jag med. 

Min hjärna förstår exakt hur han är. Hur många hjärtan han krossat. Han får mig att jämföra mig med andra kvinnor. Han får mig att vilja vara smal och operera mig. Han får mig att skämmas för min kropp. Han får mig att känna mig kvinnlig när vi är tillsammans och manlig när jag är utan honom. Han balanserar mig och utan honom får jag inte luft. Utan honom varje dag är ingenting roligt. Han kan förstöra en hel dag. Och göra mig glad i säkert två timmar. Han får mig osäker och gör så att jag känner mig som en kuf. Sedan roligast i världen. Tills han visar att det är nog. Då sjunker jag igen.

Jag vet att enda sättet att fånga hans intresse är att dra mig tillbaka. Men hela jag vill göra tvärtom. Jag vill ställa mig på Sergels torg och skrika KUK.

Jag vet att det har motsatt effekt. Men det känns så falskt att spela. 

Mjölkstockning

Jag skulle få åka till New York. Jag hade bett om resan.
Jag hade fantiserat om att åka med den man som får min kropp att vilja.
I mitt huvud skulle vi veta vilken ynnest det skulle vara. Hur vi planerat för att få till allt på rätt sätt. Att vi hade behövt köpa tiden.
Vi skulle nu i ett vakuum, vara varandras i 72 timmar. Varenda minut skulle räknas. Ingenting skulle vara bortkastat. Man kan inte sova bort sådan tid.

När vi skulle gå på gatorna skulle allting vara skratt och ingenting vara tjat.

Han följde såklart aldrig med.

Jag ligger i en säng i New York.
Jag sa hejdå till mitt barn för första gången. Hon sov på dagen och jag försökte kämpa emot den fysiska sorg som fyllde mig.
Det går inte, tänkte jag. Det här kan aldrig vara rätt. Hon låg där så oskyldigt, ovetande om att jag inte skulle finnas där dom närmsta dagarna.
Jag visste att jag aldrig någonsin igen vill vara utan henne.
Jag ska bygga en borg med barn att förlora mig i.

Jag gick ombord på planet. Ingenstans i min kropp fanns dom lyckokänslorna jag haft, som när jag tog beslutet att åka. Pirret av frihet infann sig inte längre. Det var allvar nu. Och jag befann mig helt plötsligt på ett avstånd från mitt barn som inte var rimligt.

Jag såg den föreställning vi hade varit på, på en scen som han aldrig stått på. Jag bestämde mig för att det måste få ett slut nu.
Som så många gånger förr.
Varför fortsätter jag att ro en båt, där han sitter matt och tittar på?

Aldrig slut

-Hoppa av tåget, jag hämtar dig vid återvinningsstationen.
Det gick ett glädjerus genom kroppen. Känslan hon upplevde när han sa till henne på skarpen, hade hon saknat och längtat efter.
Kanske hade den aldrig infunnit sig på samma sätt förut.
Hon kunde driva honom långt. Övertygad om att han skulle ge upp om henne. Aldrig gav han upp. Hon slogs med orden och lät mellanrummen vara hängande, men han fångade upp henne gång på gång.
-Så lätt kan du aldrig gå, sa han. Ibland sa han:
-Jag kommer vara sur i tre dagar. Du får låta det vara.
Han sa:
- Jag väntar på dig. Jag kommer bli krossad, det vet jag, men jag väntar.

Så hon gick och la sig en kväll. Älskade honom med hela kroppen, saknade hans händer, saknade hans hals. Ville att han skulle lägga sitt huvud med det mörka håret på hennes bröst. Frustande in i huden:
- Låt det bara stanna såhär.

Hon gick av tåget. Det duggade. I ryggen kände hon hans svarta stora bil köra nära.
Han sneglade snett neråt. Låtsades han alltid att vara sådär lagom angelägen? Så fort hon hoppat in i det ljusa skinnmöblemanget, drog han med båda sina händer, höfter och bröst, nära över handbromsen.

-Jag vill se dig. Väste han. Visa mig dig.

Och hon visade,
hon visade tårar, glädje och ömhet. Hon skrattade som hon skrattat med bara systrar förr. Hon födde fram roliga ordramsor och dom tittade på varandra innan bristningsgränsen, för att sedan bara lägga sig platt för varandras hjärnsnurr.

-du är galen.
- vi drar.
Och
-var har du varit hela mitt liv.

-du kan inte styra mig.
Han var trött.
-jag kan inte leva upp till det här. Låt det vara nu.

-men du sa ju..?

-jag sa ingenting. Du är galen. Du är relationernas svar på Trump.
-Skulle jag lämna min fru, skulle jag aldrig binda mig igen. Du skulle inte existera för mig. Sa han aldrig. Men hon visste.

-Jag har fantiserat om hur din kille knullar dig. Sa han. Och hon förstod ingenting alls längre.

Idag tänkte jag att det här året har varit som att jag behövt ha med mig en stor syrgastub hela tiden. Jag har inte kunnat gå så långt, med risk att luften ska ta slut. Hela tiden medveten. Nära döden. Tungt att bära.
När jag nu gick i solen kom jag på att jag lämnat syrgastuben hemma och att jag inte längre var rädd för att jag skulle få slut på luft.
Jag kunde gå hur långt jag ville. Jag kommer att överleva.
Nu är jag en människa som på frågan ’Hur går man vidare?’, svarar ’Tid. Tiden läker.’ Självsäker. Självklar. Lite sorgsen.

Det blev inget mer. Det är över. Det var inte min tur att hoppa.
Jag är tillbaka till min normala syresättning i hjärnan. Jag kickar inte hela tiden. Jag kan ha tråkigt.
Jag skulle tycka det var lite jobbigt att träffa någon ny som kom in som en storm. Allt börjar kännas behagligt.
Jag vet vad jag inte vill ha i mitt liv.

Men det är en sak jag saknar. Känslan av när han sakta drar sig ur mig och lägger ner kinden mot mitt bröst. Det är rent sexuellt.
Jag fick låna hans ögon att se på mig som fin ett tag. Hur ger man tillbaka dom? Det är rimligt nu att det tagit tid.

När det är för bra för att vara sant...
När någon är så medveten. När någon kan spela sin roll så väl. När allting består av ögonblicket när alla kulisser rasar samtidigt.