Kvarleva.

Funderar över så mycket idag.
Tänker att jag inte alls är något offer. Varken med tanke på barndom eller senare händelser.
Alla har ju varit med om liknande saker.
Men det är så otroligt dumt att man tycker synd om, istället för att berätta och normalisera.
Det värsta och bästa som finns är utanförskap.
I det kan man känna sig så stor att huvudet skjuter sönder plåttak och så liten så ingen någonsin märker vad man är.

Hur har jag lyckats gå runt i flera år utan att synas?
Och dom säger att jag har ändrats, fast jag tror inte det, även om det kan kännas som en tjock dimma. Jag var nog samma.
Men det känns lite som att hela jag har återhämtat mig efter en rejäl hjärnskada.
Jag är vuxen nu.
Det är okej, jag är vuxen nu.

bortbortbort.
(klapp på axeln)

Men, Oj vad jag får ångest av människor jag möter.
Folk som har levt 25 år längre än jag.
Varför kan dom inte bara vara lyckade?
Förstår dom inte vilken panik de orsakar genom att inte vara klara med vad dom vill.
Jag hoppas ju att jag är lugn då, i den åldern. Eller åtminstone påväg.

Jag vill inte skaffa barn nu. Det kan jag bara inte.
Det vill jag inte. Jag ska hänga på uteserveringar i sommar.
Kommer ändå vara så lugnt på jobbet.
Jag ska fan dricka rosé dygnet runt.

Jag skulle vilja sticka något vasst i magen nu.
Vet inte riktigt varför.
Mellanläge här.

Söndag.

Ligger utslagen efter bakismat. 30 liter vatten. Stirrar på Catch me if you can.
Han gick vid fyra. Efter det sov jag till och från. Vaknade upp och kände mig fullständigt borta. Trodde att jag aldrig skulle kunna komma upp igen.

Vi drack vin på ett ställe. Han var artig. Bjöd. Väntade in rätt tillfälle. Kysste mig.
Vi åkte hem sent.
Låg.
Det var bra.
Jättebra sex.
Dock.
Jag kunde inte slappna av, känna. Vet inte varför.
Synd.


Känns dock skönt.
Jag vill inte bli hysteriskt kär. Jag vill att det ska växa fram någonting riktigt.
Och jag vill bo själv.

Om en månad flyttar jag.
Det ska bli bra.

Natten till fredag.

Svårt att släcka ner.
Vill bara sova, egentligen.
Är så slut.

Har fått lägenhet. Närmare stan.
Känns bra.
Men lite förvirrat.
Lite ångest.
Brukar aldrig tänka på pengar, det löser sig ju alltid, men nu ligger det som ett ok.
Hur ska jag ha råd.
Det funderar jag på och därför kan jag inte sova.
Jag vågar inte försöka, är rädd för att jag ska ligga och fundera.
"Fantomerna" hjälper mig att komma bort. Sicken underbar liten bok.

Grannen intill duschar varje kväll. Kommer hem sent. Duschar länge, och går jättetidigt på morgonen. Undra vilka de är.
Idag varvade dom spice girls med techno, så väggarna skaka. Jag längtade bort.

Känns som att dagarna har bestått av bakfyllor och kvällarna inte bestått alls.
Ligger och kollar på bildspel med exbilder.
Vi träffades idag.
Jag hade glömt lite saker.
Det var friktion, men vi pussades inte ens.

Killen från i helgen hörde av sig.
Han föreslog att vi skulle ses på lördag.
Jag sa ja.

Det är alltid dagen efter Och nästan alltid lika långt till vår.

Jorå.

Det var okej igår.
Full.
Lite ångest.
Men okej.

Fick värme och hud.
I sista sekund.

Mysigt var det.
Han var stor och stark. Lite precis det jag behövde.
Snäll och rolig.
Lite sömn och massa klappar och smek på kinden.
Väldigt fint.

Jag känner mig lite kär.
Rätt skönt.

Känns som att jag för en gångs skull, på länge, inte analyserar så mycket.
Bra.

Det känns skönt med slask.
(undra om han ringer eller om jag ska smsa snart)

Lilla jag.

Lilla, lilla jag.
Har precis kommit hem efter ett par öl och lite skratt.

Det här lugnet (tristessen) ligger som en tyngd i min kropp. Det får mig att känna mig stabil. Inte sväva ut. Som abstinens.
Jag är sex och kärleksberoende.
Jag fyller på när det tar slut.
Det börjar ta slut, men Just nu kan jag inte fylla på.

Just nu är jag själv.

Någonting tar emot.
Och det är inte jag.

Imorgon ska jag gå ut. Kolla Åström, se lite folk.
Det blir nog bra.

Det kunde vara så enkelt.

Jag har lugnat mina stormar.
Plötsligt är allt sådär stilla.

Jag är okej.

Något förväntansfull, lite rastlös, möjligt avtrubbad.

Ensam.
Och Ändå, fan vad man kan känna sig mer ensam när man är två.
När det blir sådär påtagligt.
Nu känns det som att jag har någon, mig själv. Och jag kan, säkert och tryggt, luta mig mot minegen axel.
Hoppas jag inte ramlar.

Pratade med en kille som lättade upp allting en aning. Han verkar snäll. Jag ska inte övertolka detta nu.
Jag ska bara flyta med. Det kanske inte är någonting alls.

Och jag ska ju trots allt vara själv nu.
Ett tag.
(Måste)

When the promise is broken you go on living but it steals something from down in your soul.

Jag längtar så efter den lille.
Han växer fort nu, med stora framsteg.
Idag hade han rullat från kudden, till soffkanten hamnat på mage och på så sätt lagt grunden till en vardag med total övervakning, utan kompromisser.
Men, så är han ju bara 1 månad gammal också, imorgon.

Så jävla sjukt.

Tufft faktiskt.



Var på kurs idag.
Det var okej.
Jag förbereder mig för en helg utan fylla.
Ska jobba på lördag.
Men imorgon borde det väl bli några lugna. Öl.
Tror jag.

Idag försov jag mig.
Det orkar jag inte göra imorgon. Men jag börjar tio, så det borde inte vara någon risk.

På tisdag ska jag titta på lägenhet bredvid syster och pojkvän med barn.
Hoppas jag får den.
Det vore ball.