Jag har lugnat mina stormar.
Plötsligt är allt sådär stilla.
Jag är okej.
Något förväntansfull, lite rastlös, möjligt avtrubbad.
Ensam.
Och Ändå, fan vad man kan känna sig mer ensam när man är två.
När det blir sådär påtagligt.
Nu känns det som att jag har någon, mig själv. Och jag kan, säkert och tryggt, luta mig mot minegen axel.
Hoppas jag inte ramlar.
Pratade med en kille som lättade upp allting en aning. Han verkar snäll. Jag ska inte övertolka detta nu.
Jag ska bara flyta med. Det kanske inte är någonting alls.
Och jag ska ju trots allt vara själv nu.
Ett tag.
(Måste)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar