Mörkblå.

Varje gång jag fastnar i badrumsspegeln, stirrandes på mig, sneglar jag ner, där står din tandborste kvar
den är ljusblå och jag förmår mig inte att slänga den
jag får ett infall, jag vill kasta mig på den, suga i mig, vill att den ska smaka du
det är som att jag har dig kvar

Idag åkte jag bil
jag tänkte att vi skulle svänga in till vänster, för det gjorde man om man ville åka hem till oss
Tänkte att om du kommer gåendes här nu, så ska jag öppna dörren, ropa älskling, baby
vad håller vi på med!

Så slog det mig. Att tänk om jag skulle komma emot dig, vilja hoppa upp i din famn, tänk om du då skulle rygga tillbaka. Säga något i stil med rör mig inte, jag är inte din, varför tar du dig friheten

Det knyter sig i magen och jag gråter i mitt te.


Och jag försöker ta farväl och begrava,
jag ser att du blivit den du var innan oss
vilket måste vara bra. Det är väl verkligen du. antar jag.

Med mig blev du, något korthårigare, lite längre, muskulösare, något hetare, trevligare,
nu är du tillbaka i din gamla striplugg, din gigantiska rock, förstora kängor och dåliga hållning.
Alla sa det ; fan va snygg du har blivit.

Vi var finast.
Inget och inga kan mätas mot oss,
men jag tror inte att du skulle säga samma sak, jag får en känsla av att du kastat av dig allt, oss
Och det gör så fruktansvärt ont !


Jag har lust att ringa dig, bara prata lite. Jag vet att det inte går.
Tänkt tanken att åka hem och plinga på, spontant, ta en promenad, kanske på kyrkogården där vi gick varenda söndag.
Det sjuka är att just det, att jag tror att du faktiskt inte vill.
Känns ofattbart. rescue blues nu hjälp jag dör.