Fula regn. (idiot)

Att vi tillhör.
Fast dom inte säger det till dig finns jag här - igenom.
När allt har tystnat finns jag ju bredvid.
Och trots det alltid ensam. Med brustna hjärtat.
Jag bråkar inte mer för dig. Försöker stanna vänta
men samma samma.

Hepp.

Okej.

Nu händer det något. Nu byter jag spår. Jag är så å å färdig.
Jag ska börja jobba extra på demensboende i hopp om att förstå vad jag vill, få ett liv, börja plugga.

Måste göra.
Jag kvävs.

Det är så fint i vårt lilla hus. Önskar att jag var mer pysslig bara.
Folk har så fint och fräscht. Vi har det så "bohemiskt", som min mor uttryckte det. "verkligen jättehärligt" "jamen det är väl kul att inte ha som alla andra".
Men jag Vill ju ha som alla andra. Jag orkar inte vara rolig, ha gammalt skit och roliga lampor.
Det är så märkligt det där.
Varför vill ingen va som dom är?
Alla kunder på mitt jobb vill ha något som den andra har. Dom sitter och pekar på varandra. "Sådär, det där var fint som hon har. Och jag är så dålig och ful men hon är så fin" å man ba va!? Du är typ sjukt snygg och alla vill ha såhär, men inte du för du förstår inte vad du har!
förstår inte vad man har är det det? 

P.S.

hallå..

Idag hade vi möte på jobbet. Jag hade ingenting att säga. Det är ganska ovanligt. Ofta stör man sig ju på allting, vill förklara och förstå, säga något roligt men idag var det alldeles tomt.
Och det var så skönt. Jag har lyckats tagit min själ från det där stället. Det är bara ett jobb. Jag är inte dödstrött eller irriterad vareviga dag. Det känns trevligt.

jepp.

Vill ha en drink och en cigg men orkar inte masa mig upp ur soffan, vilket på något sätt säkert är bra.

Jag undrar om man har blivit asexuell? Blir man det med åren? Ingen som kollar när man är ute längre eller så är det väl kanske jag själv som har slutat titta upp.
Det suger ju på något sätt.

Jag har ljusfärgat mig för första gången. Det blev sådär. Det ser lite finskt ut.
Japp.

Så lätt, du känner väl mig?

Jag går runt i min bubbla. Undrar. Mår illa. Väntar på stupet. Upp, ner.
Skön luft, höga träd, vacker himmel..svartsvartsvart.
Och inte många som kan ses. Och ingen att prata med. prata för.
Istället blir det klaga, tjata, ångest. Runt runt i huvet. tvätta damma sakna. allt som inte är det här. Och samtidigt aldrig kunna leva på något annat sätt. Bara ångest att inte ha en mening inne i stan. Och miniorgasm för vad jag har. Hur LYCklig jag ska vara. och ledigt och korta dagar och roliga människor och fin pojkvän.

Kan det vara så enkelt?


Det är för bra. det blev för bra. Mitt städade hus och det mysiga köket och jag förstår alla mysiga familjer i Enskede som hade tända ljus och laga mat och stod med hukad rygg och grät i diskhon när jag gick förbi och drömmande längtade mig in hos dom.
Nu står vi i köket och hukar och hulkar och jagar möss och tänder ljus och lägger oss osams.

Inte visste jag.

Stick with me baby.

Man orkar ju liksom inte ta tag i allt som behöver göras.
Det är ett faktum.
Roa sig åt en sak i taget är helt lagom.

Att-göra-lista denna höst:

* Gå ner 5 kilo- för jag mår verkligen bättre när jag är riktigt smal.
* Börja med körkortet. (kommer skjutas upp)
* Sätta upp lister i sovrummet.
* Köpa symaskin.
* Börja på någon kurs. ...för att jag tror att jag skulle må bra av det (men jag hinner ju inte hur gör alla människor??)
* Läsa klassiker och nya böcker- sluta läsa om det jag har i min bokhylla, varför gör jag så?
* Börja laga matlådor igen.
* Gå igenom och göra radikala förändringar på jobbschemat.
* Träffa vänner mer spontant.
* Sluta småshoppa och börja köpa dyra kläder istället.
* Få långt hår och sluta färga sönder det.
* Jobba på mitt humör.

Check.

Ain't too good at losing, but I give up.

Så var sommarnätterna slut.
Och skönt är väl det.


Känner mig som mormor på valium. Skulle vilja lägga ut bilder på min döende trädgård. Vet inte riktigt varför. (sadist) Varken kul för dig eller mig. Inte heller för blommorna som prunkat och tuktat efter min uppmärksamhet hela sommaren. Och som då Nu först väcker mitt intresse.
"Jaha. Ska ni Dö nu..? "

Allt tycks vara i omvänd ordning.
Jag vill inte förstöra stunden när rosorna spricker och liljor och fluxen fläker ut sig i fält om varandra.
Då låter jag allt vara. Jag vet att det är bara jag som sett. 
Bilder på kräftskivan med bara mig och min man blir överflödiga. Jag kommer alltid minnas den kvällen. Och ingen annan skulle ändå förstå det där av en bild med kräftklor i näsan och snapsglaset i högsta hugg.
Jag läser aldrig slutet av boken.
Stannar upp när det är nått kapitel kvar.
Klarar sällan att ta adjö.
Vet att det är många som inte alls förstår det där.
Jag skulle nog helst vilja leva i dåtid.




Jag har en nära vän.
En vän med barn.
Som har träffat en annan man.
Och det skär lite i mig när jag ringer på morgonen och hon är hos den nya, medan barnet är hemma med sin pappa.
Jag är den sista som kan eller vill säga något om hur det ska vara.
Troligtvis är det för det bästa.
Men övergången är alltid så hemsk och sorglig.
Men man måste väl få gå vidare. Är det inte så?



Jag köpte bruna sammetsgardiner igår.
Det blev så fint till dom tunna vita innanför, det känns som ett hotellrum, ett porrhotellrum.
Vi har tagit fram det gamla trägolvet i sovrummet och köpt stora täcken och mjuka kuddar och släpat in en fin kista och tagit fram en tegelvägg och stora bulliga gamla lampor med varmt ljus.
I'm so very happy.
(Tänk om man kunde utbrista i något annat språk än engelska när man känner att man vill förstärka en känsla) .

Nu ska jag klippa ner hallonbuskarna.

Livet på landet.

Två månader i hus.
Jag är så lycklig.

Hela sommaren har varit någon slags rehabilitering.
Mardrömmar i två veckors tid, tankarna som snurrat, livet på repeat. Och sen, ett lugn.
Långt lugn.
Det var det här jag väntat.
Det är så häftigt.

Jag har hittat hem, mitt hem.
Med min man som ber mig förklara när jag är ledsen, som vill förstå hur tankarna går.
Det är det här som är kärlek.

Men tankarna som funderar på ifall det tar slut. Ifall det inte är för evigt. Rädslan att jag en dag vill gå vidare, och hoppas på att jag alltid vill vara precis här, precis så nära, precis som nu.

Vill hoppas på att jag alltid ska må såhär, samtidigt vetskapen om att motsatsen säkerligen lurar bakom nästa krön.

Brrr..

Delta momma blues.

Dricker olivspad med sked.
Kollar thujor på blocket.
Googlar recept på kassler.
Skriver om ointressanta saker.



Kämpar med att orka, fixa, diska, umgås, bygga, jobba, spela, treva.

Har sagt ifrån all form av sällskap de närmsta dagarna.
Känner mig stark i det.

Skulle helst ta en öl prata en kväll igenom, känna värmande händer och fundera över oväntade vändningar.






(Med håret som skydd mot de hårdas slag. I Amonens mjuka klarnar lasten.
Vid sista möjliga jantelag, där grodan lurar i vassen. )

fast allt är nära nu, du bara längre bort.

ensam ikväll.
Varje kväll.
tittar på bilder och tänker; darling..
och undrar om det alltid kommer kännas så.
om det aldrig kommer gå bort.
fast man har livet man vill ha nu.
och ändå, finaste. saknar och undrar vad du gör nu.
undrar om du skulle vilja promenera med mig.

vill drömma mig bort men vet att det blir för jobbigt att gå till arbetet imorgon då.
tar en cigg. lagar mat.
tänker älskling det blir nog inte vi två.
det vet vi ju.

Hallåå..

Börjar tolv idag. Tar en lugn morgon. Lite hets i kroppen. .
Grått och småduggar. Både inne och ute.
Rastlös och känns som att livet finns någonstans bakom något skirt, genomskinligt.

Vill bara börja röja. Gräva i rabatter, slå bort skåp, riva väggar.

Istället. Vakna. Kaffe. Gå gå till tunnelbanan. Stå stå hela dagen. Jobba över. Vanka hem. Äta macka. Slockna halvsittandes vid tio. Å så om igen.

Grrr..

Måndagssuck.

Varför måste folk tagga bilder på facebook där man ser förjävlig ut??
När man kände sig så snygg. När kvällen var så rolig. När man gått ner tre kilo.
OCH ÄNDÅ. Fet. Äcklig. fult hår. Osäker blick.
Fitta.

Januari, kom och gick.

Känns som att jag jobbat dygnet runt.
Och så imorse, ledig.
Jag är ledig.

Frukost. DN. Lite melodikrysset. Städa. Tvätta håret. Dricka förmiddagskaffe.

Och precis nu ligger solen på taken mittemot och tallen utanför svajar lite lagom. Himlen är oanständigt blå.

Jag lyssnar på Olle Nyman.

Frid.

Ikväll ska jag dricka öl. Birabirabira.

Känns som att det var cirka trehundrasjuttifemtusen år sedan.

Pojkvänsfritt och jag ska hålla ett rejält tag i skinnet.

Inga snedsteg nu när jag varit så duktig.

Vi hade inte knullat på en vecka, så i förebyggande syfte såg jag till att det blev lite honkytonk igår. (Jag är så hemsk. Dålig människa. Usch.)

Country och rock'n'roll ikväll. AH!

Måndagsledig.

Passar på att skriva lite innan min kille kommer hem.
Han jobbar häcken av sig, precis startat firma och har mer projekt än han kan hantera. Bitvis.

Idag visualiserar jag vårt nya hem. Var i huset och visade upp.
Känns så spännande. Kan inte riktigt förstå, efter ett år, vårat egna hus.
Det spritter i hela kroppen.
Hela dagen har varit sådär.
Vaknade av att baby nosade i nacken, kysste min rygg och tryckte sig tätt, tätt emot. Min lilla kattunge.
Å, han blir så arg när jag pratar med snälla rösten och säger att det var jordens mysigaste morgon. Han harklar sig och sänker till basläge;
"aha, jahaja, det var det tyckte du."
Men jag vet att det pirrar till i honom med. Han har ju sin fasad att tänka på..


Köpte en jättefin och Skön tröja från Gina idag. 49 spänn. Och ett par skitsnygga Levis. Nere på 26:er igen. känns skönt! Gått ner två kilo på vågen också. Vettefan hur det gick till. Har verkligen inte tänkt på min vikt nu på ett tag. Perfekt.
Ska köpa poweryoga-dvd och försöka komma igång hemma med träning. Pallar inte springa på gym längre.

Imorgon är det jobb, känns helt okej konstigt nog.
Nu ska jag laga kycklingwok och ta mig en c-vitamin.

Du tog mig.

Idag är jag fruktansvärt kär i min pojkvän.
Idag känner jag mig lätt och fri.

Förväntansfullt jobbar jag för att få ihop våra liv.
Om några månader flyttar vi till hus.

Ikväll ska han ta mig till fin restaurang.
Jag ska älska honom i resten av mitt liv.
Mitt liv har bara börjat och för första gången känner jag att jag är lite rädd för döden.
En skön känsla dock, det finns någonting här att vara kvar för.
Jag börjar sakta älska min familj för vad de är.
Kanske mig själv också.