Det är för enkelt.

Livet har börjat rulla igen.Skönt. Och det är kallt ute. Då känner man att man lever. Det är bra.

Igår var det fyllefest. Roligt för första gången på länge. Det blev sent. Jag blev full. Jag har beslutat mig för att glömma mitt "ragg". Han är en idiot och förtjänar inte mig.

Men det är inte därför. Jag tycker att han är konstig. Han bara stirrar. Han hälsar inte, utan han ställer sig bara där, framför mig, så att jag inte kan göra annat än att säga hej, och sedan går han. Jag förstår ingenting. Vet inte om han gör det själv.

Jag är trött på komplicerade typer.

Jag såg en gammal vän igår, på 3:an. Han skulle gå av. Hade lite problem med dörrarna. Så han stod länge, vred på och hade sig. Jag tryckte huvudet hårt mot fönsterrutan. Jag ville inte hälsa. Och sedan ångrade jag mig. För jag har haft panik i över ett år, för att jag Vet att jag måste ringa honom. Han har saker som är mina, och jag har saker som är hans. Han vill dricka öl. Jag är rädd att bli full och spåra ur.

Varför kommer en människa som spökar, ofta, i ens huvud, på en buss som man sällan åker?Varför skulle jag se honom just då? Det är för enkelt.

Vackrast.

Sex.

H, "Du ringer ju bara mig när du vill knulla."
Jag, "Det gör jag väl inte!"

Och jag vet såväl att det stämmer. Det han påstår. Jag ringer när jag vill ha värme och kramar. Jag ringer när jag är uttråkad, deppig och ensam. Och jag vet att det är fel.

Som när han kom hem till mig igår. Vi gick och käkade brunch, sedan promenad ner till Norra Hammarbyhamnen. Och hela tiden tänkte jag "Nu skulle det vara mysigt att ligga under täcket." Alltså jag tänker inte att jag vill knulla, på det sättet, så översexuell är jag inte. Men jag gillar Verkligen närhet. Och mys.

Efter typ tredje gåhemtillmig-försöket, förklarar han att det gör honom illa till mods, att jag bara vill ha sex. Han känner sig utnyttjad. Och jag förstår honom verkligen. Det känns bara lite...konstigt, att vara den som Vill.

Och jag vill väldigt mycket, väldigt ofta nuförtiden. Det känns som en sista pust, innan jag förvandlas helt till, typ en sten. All värme och alla känslor har liksom runnit av mig. Jag är hård, kall och grå.

Det gör mig en smula rädd. Tänk om jag inte kommer kunna älska igen. Om det är så att jag har stängt av mina känselsprön så kommer jag ju inte att märka när min stora kärlek kommer...

Så jävla singel.

Oj, gårdagen blev inte så lyckad. Jag har blivit...tråkig. Jag har inte kul när jag går ut. Jag uppskattar inte pissljummen öl. Jag uppskattar Inte rödvin på nya klänningen. Eller aska i håret. Svettiga händer på min kropp, jobbiga blickar eller dålig musik som skär i öronen.
Jag gillart inte.

Började med en öl på puben, Det var trevligt. Det var mysigt och varmt. Det var bra musik och vänliga ansikten. Det är Jag.

Vidare till annat ställe. Träffade tre gamla vänner, varav en blivit dumpad av pojkvännen samma morgon. Hon var rödgråten, men fullt övertygad om att göra stan. Jag tyckte synd om henne.
Jag träffade dom tillsammans för några veckor sedan. Då verkade allt helt perfekt. Dom strålade. Nu hade hon inte ens fått en förklaring till det plötsliga uppbrottet. Det verkade göra mest ont.

Vidare. Stannade några timmar. Blev full. Blev trött. Ful och ointresserad.
Nattmat och sedan hem.

Idag vaknade jag sent. Sett på dejtingprogram och ätit spaghetti. Jag vill också dejta 45 män på tre veckor. Jag vill att dom ska stå utanför min dörr, för jag har absolut ingen lust att leta efter någon.
Det är nog bara inte dags för något nytt förhållande. För visst är det väl så att den rätte kommer stå där en dag? Så går det väl till, för alla, eller?!

Låt oss ställa till med fest!

Lyssnar på Please don't go med Yardbirds. Jag vill dansa ikväll. Det vill jag verkligen. Är helt slut i benen, efter jobbig arbetsdag, men jag vill ändå stuffa. Ja det vill jag.

Men det är det inte många andra som vill, må jag säga. Närmare bestämt 0 st ensamma själar har lust att gå ut ikväll, om man bortser från mig.

Jag tycker att dom är tråkiga.

Imorgon ska jag få gå ut och supa skallen av mig. Det har min vän lovat, och det ska hon också hålla. Jag super sällan skallen av mig. Men då mitt liv är ett rent helvete, där alla som betyder något, antingen vill ta sitt liv, eller väljer att vara onda på mig, tycker jag att det finns en anledning till detta supande.

Om jag var 12 år, eller något i den stilen, skulle jag nog färga håret svart, och gå i svarta latexkläder. Jag skulle skolka och dricka folköl mitt på dagen. Skära mig i armarna och äta nikotintabletter. Gör ungdomarna sånt nuförtiden?

Min poäng är att jag behöver hantera det här onda, och jag har inte kommit på hur, riktigt ännu...

Pizza..eller?

Det här händer inte.

När adressändringen är klar. Sista skåpet äntligen städat, både ovanpå och inuti, så ringer telefonen. "Hon kommer hem igen."

Syster tyckte att utbildningen i norra Sverige verkade vara helvetet självt. Och bestämde sig alltså på ca två timmar, att det inte var någonting för henne.
Så, hon kommer hem igen!
Toppen, perfekt, underbart!
Allt är alltså som det ska. INGENTING går min väg, aldrig, någonsin.

Så, dags att börja leta lägenhet igen. Tillbaka på soffan. Tillbaka på Söder.

Jaja.

Hello Goodbye

Klippte mig idag.bra.snyggt.rakt.av.
Köpte två klänningsliknandeplagg.bra.tror jag.

Imorgon ska jag städa ur lägenheten som jag ska spendera resten av året i.

Jag måste dessvärre köpa en massa saker som är svårt att leva ordentligt utan, och det kommer nog ta sin lilla tid, rent ekonomiskt. Jag behöver;

Högtalare.

Vinylspelare inkl någon slags stereoanläggning.

Skiv/stereobänk.

Mattor.

Hallgrejer.

Lakan.

Gardiner?.

Lampor.
Porslin + bestick.

Kaffekokare.

Laptop?

Väggprydnader.

Så går det när man lämnar sitt liv, bara sådär. Hej då liv! Hej då saker! Hej då lägenhet! Hej då innerstan! Hej då alkisgranne! Hej då mys och kramar! Hej då värme! Hej då helkaklat badrum! Hej då dator! Hej då god mat! Hej då älskling!

Oj. Vad bitter jag är. Det börjar bli komiskt. Nästan. Inte riktigt.