Helgbestyr.

Han såg på mig. Flera gånger vände han sig om. Till en början i smyg, lite blygt, försiktigt. Jag tittade på honom. Och så hamnade vi där, i ett tillstånd där den som viker undan med blicken, förlorar.
Tillslut kommer han fram. Säger att jag är söt. Jag besvarar med ett leende. Han är fantastisk.

Jag går ut och röker. Och snart står han där bredvid mig. Han säger att han vill kyssa mig. Jag ställer mig närmare honom. Hans armar är starka. Jag vill aldrig släppa taget. Läpparna mjuka.

Vi utbyter några ord. Bestämmer att vi ska gå hem tillsammans.

Hemma hos honom är det stökigt. Vinylspelaren står och snurrar, överallt böcker, i travar, i hyllor, på golvet. Tomma vinflaskor och två veckors gammal disk, fyller köket.

Han sätter på Neil Young. Jag går in i sovrummet. Vi lägger oss i sängen. Pratar om livet. Om barn, om kärlek. Han är vacker.
Vi är så olika.
Han, uppåt 30 år äldre än jag. Sliten, ärrad, stark.
Allt är så avslappnat. Så enkelt. Natten blir oförglömlig. Underbar.
Dagen efter stannar vi i sängen. Dricker kaffe, röker fimpar och har sex.

Ibland är allt bara så bra.

Alla får kärlek utom jag.

Nu börjar jag känna att det kryper lite i kroppen. Skulle det inte vara väldigt mysigt att ha någon att krypa ihop hos. Någon att gå promenad med. Äta våfflor. Dricka vin. Åka ut till landet och göra brasa, med.
Jo. Det är nog det jag vill.

Jag önskar att jag skulle vilja göra allt det där med exet. Men det känns som att jag behöver någon ny att visa upp för familjen. Någon som har en massa saker att berätta om sitt liv. Någon med andra ideér, andra tankar.
Och det är väl inte så konstigt i och försig.

Ändå så håller jag på att packa min väska, jag ska bo hos Exkillen i minst en vecka, pga begravning och därav släktbesök. Kanske gör det så att känslorna kommer tillbaka. Kanske blir det precis tvärtom.

Det känns lite stramt mellan oss. Vi är inte riktigt synkade. Men men.

En kärlekshistoria

Det värker lite.

Sötaste Ronja Rövardotter.

Ikväll har jag varit på kurs. Personutveckling eller något i den stilen. Intressant och ganska givande.





Jag har även tittat på dokumentären om Astrid Lindgren på fyran. Vad är det med den kvinnan som får det att klumpas i halsen?

Jag vill vara barn igen. Jag önskar att man skulle vara överlycklig för varenda snöflinga. Jag önskar att jag kom hem till ett hus som dofta kanel. Jag önskar att mamma nöjt uppmärksammar mig om de nyuppsatta julgardinerna, och surt om ryggsäcken som slarvigt slängts på golvet i hallen. Jag saknar känslan av upptäckten av en oöppnad lucka i chokladkalendern.

Måndag.12 November.

Idag hann jag med att fika. Café Edenborg i Gamla Stan. Det var mysigt. Känns som att det snart är jul. Lite konstigt.

Det har börjat skära sig lite mellan min bästa vän och mig. Allting jag säger tycker hon är fel. Och jag tycker att hon bara klagar och är elak. Det känns tråkigt. Men det är nog ett tecken på att vi umgås lite för mycket.

Igår träffade jag exet som jag fortfarande inte gjort mig av med. Såg honom på stan med en annan tjej, för några kvällar sedan. Hjärtat stanna, och allt kändes förjävligt.
Han förklarade senare att det var en arbetskamrat. Jag valde att tro honom.
Och inte för att jag har någonsomhelst rätt att säga någonting annat...eller rättare sagt något överhuvudtaget.

Det finns en kille som jag tänker på. Konstigt, för han är inte alls "min typ". Antagligen är det meningen att jag ska lära något av det här också...Han gör så att det, pirrar, lite. Jag fnissar som en fjortonåring.
Härligt på något vis.

Tanke.

Jag funderar på livet. Vad det ger, och inte.
Vad som är värt någonting. Känner att jag har tappat greppet totalt. Jag vet inte längre var jag befinner mig.
Och mitt liv som skulle bli så enkelt. Mitt liv som började så bra. Hur kan man födas med guldsked i käften och lyckas fucka upp det totalt?!

När jag gick ut skolan hade lärare och elever röstat på vad utgångseleverna skulle göra med, och bli i, sina liv. Jag skulle bli politiker, kanske t o m stadsminister, eller musiker.
Jag är inte någonting av det där. För någonstans, någongång under x antal år, sket sig allting.
Men man tror ju ändå att det kommer lösa sig. Eller jag har iallafall trott det. Fast åren går fort. Och det är inte mycket som känns speciellt roligt, eller spännande, längre.

Jag måste komma på någonting Nu. Snabbt. Innan jag ruttnar bort.

Bästa jag.

Idag har jag köpt kläder. Klänningar för hela slanten. Känns bra.
Ikväll ska jag på hemlig middag hos H. Jag måste komma ihåg att fråga om han kan ta en polares katt, och om jag kan bo där i två veckor när faster kommer till Sverige för begravning. Det får jag inte glömma.
Undra om han kommer tro att jag bara utnyttjar honom då...

I Stockholm regnar det. Dropp, dropp.

Nästa år bär det av till London. Där ska jag utbilda mig, och jag ska bli bäst i världen.

Min lilltå gör ont. Har någon vårtgrej som inte går bort. Det är jobbigt.