Så lätt, du känner väl mig?

Jag går runt i min bubbla. Undrar. Mår illa. Väntar på stupet. Upp, ner.
Skön luft, höga träd, vacker himmel..svartsvartsvart.
Och inte många som kan ses. Och ingen att prata med. prata för.
Istället blir det klaga, tjata, ångest. Runt runt i huvet. tvätta damma sakna. allt som inte är det här. Och samtidigt aldrig kunna leva på något annat sätt. Bara ångest att inte ha en mening inne i stan. Och miniorgasm för vad jag har. Hur LYCklig jag ska vara. och ledigt och korta dagar och roliga människor och fin pojkvän.

Kan det vara så enkelt?


Det är för bra. det blev för bra. Mitt städade hus och det mysiga köket och jag förstår alla mysiga familjer i Enskede som hade tända ljus och laga mat och stod med hukad rygg och grät i diskhon när jag gick förbi och drömmande längtade mig in hos dom.
Nu står vi i köket och hukar och hulkar och jagar möss och tänder ljus och lägger oss osams.

Inte visste jag.

Stick with me baby.

Man orkar ju liksom inte ta tag i allt som behöver göras.
Det är ett faktum.
Roa sig åt en sak i taget är helt lagom.

Att-göra-lista denna höst:

* Gå ner 5 kilo- för jag mår verkligen bättre när jag är riktigt smal.
* Börja med körkortet. (kommer skjutas upp)
* Sätta upp lister i sovrummet.
* Köpa symaskin.
* Börja på någon kurs. ...för att jag tror att jag skulle må bra av det (men jag hinner ju inte hur gör alla människor??)
* Läsa klassiker och nya böcker- sluta läsa om det jag har i min bokhylla, varför gör jag så?
* Börja laga matlådor igen.
* Gå igenom och göra radikala förändringar på jobbschemat.
* Träffa vänner mer spontant.
* Sluta småshoppa och börja köpa dyra kläder istället.
* Få långt hår och sluta färga sönder det.
* Jobba på mitt humör.

Check.

Ain't too good at losing, but I give up.

Så var sommarnätterna slut.
Och skönt är väl det.


Känner mig som mormor på valium. Skulle vilja lägga ut bilder på min döende trädgård. Vet inte riktigt varför. (sadist) Varken kul för dig eller mig. Inte heller för blommorna som prunkat och tuktat efter min uppmärksamhet hela sommaren. Och som då Nu först väcker mitt intresse.
"Jaha. Ska ni Dö nu..? "

Allt tycks vara i omvänd ordning.
Jag vill inte förstöra stunden när rosorna spricker och liljor och fluxen fläker ut sig i fält om varandra.
Då låter jag allt vara. Jag vet att det är bara jag som sett. 
Bilder på kräftskivan med bara mig och min man blir överflödiga. Jag kommer alltid minnas den kvällen. Och ingen annan skulle ändå förstå det där av en bild med kräftklor i näsan och snapsglaset i högsta hugg.
Jag läser aldrig slutet av boken.
Stannar upp när det är nått kapitel kvar.
Klarar sällan att ta adjö.
Vet att det är många som inte alls förstår det där.
Jag skulle nog helst vilja leva i dåtid.




Jag har en nära vän.
En vän med barn.
Som har träffat en annan man.
Och det skär lite i mig när jag ringer på morgonen och hon är hos den nya, medan barnet är hemma med sin pappa.
Jag är den sista som kan eller vill säga något om hur det ska vara.
Troligtvis är det för det bästa.
Men övergången är alltid så hemsk och sorglig.
Men man måste väl få gå vidare. Är det inte så?



Jag köpte bruna sammetsgardiner igår.
Det blev så fint till dom tunna vita innanför, det känns som ett hotellrum, ett porrhotellrum.
Vi har tagit fram det gamla trägolvet i sovrummet och köpt stora täcken och mjuka kuddar och släpat in en fin kista och tagit fram en tegelvägg och stora bulliga gamla lampor med varmt ljus.
I'm so very happy.
(Tänk om man kunde utbrista i något annat språk än engelska när man känner att man vill förstärka en känsla) .

Nu ska jag klippa ner hallonbuskarna.

Livet på landet.

Två månader i hus.
Jag är så lycklig.

Hela sommaren har varit någon slags rehabilitering.
Mardrömmar i två veckors tid, tankarna som snurrat, livet på repeat. Och sen, ett lugn.
Långt lugn.
Det var det här jag väntat.
Det är så häftigt.

Jag har hittat hem, mitt hem.
Med min man som ber mig förklara när jag är ledsen, som vill förstå hur tankarna går.
Det är det här som är kärlek.

Men tankarna som funderar på ifall det tar slut. Ifall det inte är för evigt. Rädslan att jag en dag vill gå vidare, och hoppas på att jag alltid vill vara precis här, precis så nära, precis som nu.

Vill hoppas på att jag alltid ska må såhär, samtidigt vetskapen om att motsatsen säkerligen lurar bakom nästa krön.

Brrr..

Delta momma blues.

Dricker olivspad med sked.
Kollar thujor på blocket.
Googlar recept på kassler.
Skriver om ointressanta saker.



Kämpar med att orka, fixa, diska, umgås, bygga, jobba, spela, treva.

Har sagt ifrån all form av sällskap de närmsta dagarna.
Känner mig stark i det.

Skulle helst ta en öl prata en kväll igenom, känna värmande händer och fundera över oväntade vändningar.






(Med håret som skydd mot de hårdas slag. I Amonens mjuka klarnar lasten.
Vid sista möjliga jantelag, där grodan lurar i vassen. )

fast allt är nära nu, du bara längre bort.

ensam ikväll.
Varje kväll.
tittar på bilder och tänker; darling..
och undrar om det alltid kommer kännas så.
om det aldrig kommer gå bort.
fast man har livet man vill ha nu.
och ändå, finaste. saknar och undrar vad du gör nu.
undrar om du skulle vilja promenera med mig.

vill drömma mig bort men vet att det blir för jobbigt att gå till arbetet imorgon då.
tar en cigg. lagar mat.
tänker älskling det blir nog inte vi två.
det vet vi ju.

Hallåå..

Börjar tolv idag. Tar en lugn morgon. Lite hets i kroppen. .
Grått och småduggar. Både inne och ute.
Rastlös och känns som att livet finns någonstans bakom något skirt, genomskinligt.

Vill bara börja röja. Gräva i rabatter, slå bort skåp, riva väggar.

Istället. Vakna. Kaffe. Gå gå till tunnelbanan. Stå stå hela dagen. Jobba över. Vanka hem. Äta macka. Slockna halvsittandes vid tio. Å så om igen.

Grrr..