Sepåden.

Vad hände?
Vad hände?

Trött.

Den här dagen började inte bra.
På väg hem kunde jag konstatera att måndagar kan vara bra att genomlida bara för saken skull, för att tisdagen blir roligare kanske.

Dagens känslor har varit av arten misslyckad,  värdelös, ensam.

Mina systrar har brutit med mig och jag har sorg.
Kanske för att jag känner att jag inte har någon lust att laga.

Godnatt.

Igår var jag ledsen, idag är jag glad.

Tänka sig.
Att det kan vara sådär.
Utan anledning?

Kanske.
Eller så är det underliggande, nedtryckta känslor som ligger och drar.

Allt förenat i ett hormonellt virrvarr som man aldrig kommer att förstå.

I morse sprang jag elljusspåret.
När jag kom runt det andra krönet landade min fot hårt mot gruset och kroppen frös. Dom har skövlat skogen. Dom har huggit ner Alla granar och tallar.
Min trollskog.

Vem gör så?

Vem gör så?

Lonesome waltz.

Hej min älskade lilla dagbok!

Så, vart var vi?

Jag bor kvar i mitt hus. Fast mer fysiskt än psykiskt.
Hela "vi bor i hus" känns jävligt avlägset. Numera bor jag innanför kött och blod. Jag har flyttat in i min kropp och älskar det.

Livet har rullat på.
Jag har precis klivit ur en lång process av hårt jobb med mig själv. Slagit mig fri. Blivit vuxen tror jag (för att sätta ord på det).

Att läsa tidigare texter är delvis plågsamt, bitvis nödvändigt.  Alla killar. Allt knull. Allt ljug.
Stackars lilla mig.
Och det är det där jag har gjort nu.
Jag har legat under en filt, på en bänk och klappat mig själv på huvudet i alla åldrar och kramat om hårt.
Och det har hjälp.
Sakta men säkert har jag närmat mig mitt barn, mitt ursprung och sett sprickorna. Förstår och förlåter snedsteg både av mig själv och andra.

Jag yogar, springer och lägger mig tidigt. Håller depressiva tankar på lagom nära avstånd. Jag fungerar.

Så,

för en månad sedan flyttade min sambo till En annan stad tvärsigenom landet.

Det är spännande och skönt och märkligt.

jAg äLsKaR att vara SjÄLv



Jag skiter i om det är bra eller dåligt. Men det är hela sanningen. Man kan verkligen undra varför det stora behovet av att Vara med någon då varit så centralt i mitt liv, destruktivt faktiskt.

Nu består mitt liv av planerade frukostar med kollegor och spontana bruncher med vänner.
Ibland kommer han hit och ibland kommer jag dit. Då äter vi tacos i en andrahandslägenheter med tvättlinor i taket.

Häromdagen när jag skulle blåsa bort en ögonfrans från pekfingret för att önska mig något blev jag som alldeles tom; jag hade ingenting att önska, jag vill vara exakt, precis här, där jag är, just nu.

Fula regn. (idiot)

Att vi tillhör.
Fast dom inte säger det till dig finns jag här - igenom.
När allt har tystnat finns jag ju bredvid.
Och trots det alltid ensam. Med brustna hjärtat.
Jag bråkar inte mer för dig. Försöker stanna vänta
men samma samma.

Hepp.

Okej.

Nu händer det något. Nu byter jag spår. Jag är så å å färdig.
Jag ska börja jobba extra på demensboende i hopp om att förstå vad jag vill, få ett liv, börja plugga.

Måste göra.
Jag kvävs.

Det är så fint i vårt lilla hus. Önskar att jag var mer pysslig bara.
Folk har så fint och fräscht. Vi har det så "bohemiskt", som min mor uttryckte det. "verkligen jättehärligt" "jamen det är väl kul att inte ha som alla andra".
Men jag Vill ju ha som alla andra. Jag orkar inte vara rolig, ha gammalt skit och roliga lampor.
Det är så märkligt det där.
Varför vill ingen va som dom är?
Alla kunder på mitt jobb vill ha något som den andra har. Dom sitter och pekar på varandra. "Sådär, det där var fint som hon har. Och jag är så dålig och ful men hon är så fin" å man ba va!? Du är typ sjukt snygg och alla vill ha såhär, men inte du för du förstår inte vad du har!
förstår inte vad man har är det det? 

P.S.

hallå..

Idag hade vi möte på jobbet. Jag hade ingenting att säga. Det är ganska ovanligt. Ofta stör man sig ju på allting, vill förklara och förstå, säga något roligt men idag var det alldeles tomt.
Och det var så skönt. Jag har lyckats tagit min själ från det där stället. Det är bara ett jobb. Jag är inte dödstrött eller irriterad vareviga dag. Det känns trevligt.

jepp.

Vill ha en drink och en cigg men orkar inte masa mig upp ur soffan, vilket på något sätt säkert är bra.

Jag undrar om man har blivit asexuell? Blir man det med åren? Ingen som kollar när man är ute längre eller så är det väl kanske jag själv som har slutat titta upp.
Det suger ju på något sätt.

Jag har ljusfärgat mig för första gången. Det blev sådär. Det ser lite finskt ut.
Japp.