Året är 2014.

Idag är det måndag den 12 maj och livet har tagit en ny vändning.
Jag har affirmerat goda saker om nya jobb och välmående och på sistone har det slagit in.

Jag ska utvecklas i höst, gå vidare i mitt jobb. Jag har fått en chans som får folk att häpna. Och utan att skryta så har jag en känsla att jag Är handen i handsken.

Jag har blivit rädd för döden.
Jag ber för mina nära och skulle vilja kontrollera livet.

Vi har forfarande distansförhållande. Det är fortfarande fint.
Nästa vecka är det min tur att få åka.
Det är något heligt över de där stunderna.
Timmar på tåget med mig själv, påväg bort.

Helgen har bestått av farväl till landstället. Konstigt nog är det så tydligt att vi är klara där nu. Det är slut, finito. Dött.
Det blir bra.
Det regnade och vi åt tacos. Jag, syster, mor och far. Det var lugnt.

Jag har en värme i min kropp som jag lärt mig kanalisera.

Sepåden.

Vad hände?
Vad hände?

Trött.

Den här dagen började inte bra.
På väg hem kunde jag konstatera att måndagar kan vara bra att genomlida bara för saken skull, för att tisdagen blir roligare kanske.

Dagens känslor har varit av arten misslyckad,  värdelös, ensam.

Mina systrar har brutit med mig och jag har sorg.
Kanske för att jag känner att jag inte har någon lust att laga.

Godnatt.

Igår var jag ledsen, idag är jag glad.

Tänka sig.
Att det kan vara sådär.
Utan anledning?

Kanske.
Eller så är det underliggande, nedtryckta känslor som ligger och drar.

Allt förenat i ett hormonellt virrvarr som man aldrig kommer att förstå.

I morse sprang jag elljusspåret.
När jag kom runt det andra krönet landade min fot hårt mot gruset och kroppen frös. Dom har skövlat skogen. Dom har huggit ner Alla granar och tallar.
Min trollskog.

Vem gör så?

Vem gör så?

Lonesome waltz.

Hej min älskade lilla dagbok!

Så, vart var vi?

Jag bor kvar i mitt hus. Fast mer fysiskt än psykiskt.
Hela "vi bor i hus" känns jävligt avlägset. Numera bor jag innanför kött och blod. Jag har flyttat in i min kropp och älskar det.

Livet har rullat på.
Jag har precis klivit ur en lång process av hårt jobb med mig själv. Slagit mig fri. Blivit vuxen tror jag (för att sätta ord på det).

Att läsa tidigare texter är delvis plågsamt, bitvis nödvändigt.  Alla killar. Allt knull. Allt ljug.
Stackars lilla mig.
Och det är det där jag har gjort nu.
Jag har legat under en filt, på en bänk och klappat mig själv på huvudet i alla åldrar och kramat om hårt.
Och det har hjälp.
Sakta men säkert har jag närmat mig mitt barn, mitt ursprung och sett sprickorna. Förstår och förlåter snedsteg både av mig själv och andra.

Jag yogar, springer och lägger mig tidigt. Håller depressiva tankar på lagom nära avstånd. Jag fungerar.

Så,

för en månad sedan flyttade min sambo till En annan stad tvärsigenom landet.

Det är spännande och skönt och märkligt.

jAg äLsKaR att vara SjÄLv



Jag skiter i om det är bra eller dåligt. Men det är hela sanningen. Man kan verkligen undra varför det stora behovet av att Vara med någon då varit så centralt i mitt liv, destruktivt faktiskt.

Nu består mitt liv av planerade frukostar med kollegor och spontana bruncher med vänner.
Ibland kommer han hit och ibland kommer jag dit. Då äter vi tacos i en andrahandslägenheter med tvättlinor i taket.

Häromdagen när jag skulle blåsa bort en ögonfrans från pekfingret för att önska mig något blev jag som alldeles tom; jag hade ingenting att önska, jag vill vara exakt, precis här, där jag är, just nu.

Fula regn. (idiot)

Att vi tillhör.
Fast dom inte säger det till dig finns jag här - igenom.
När allt har tystnat finns jag ju bredvid.
Och trots det alltid ensam. Med brustna hjärtat.
Jag bråkar inte mer för dig. Försöker stanna vänta
men samma samma.

Hepp.

Okej.

Nu händer det något. Nu byter jag spår. Jag är så å å färdig.
Jag ska börja jobba extra på demensboende i hopp om att förstå vad jag vill, få ett liv, börja plugga.

Måste göra.
Jag kvävs.

Det är så fint i vårt lilla hus. Önskar att jag var mer pysslig bara.
Folk har så fint och fräscht. Vi har det så "bohemiskt", som min mor uttryckte det. "verkligen jättehärligt" "jamen det är väl kul att inte ha som alla andra".
Men jag Vill ju ha som alla andra. Jag orkar inte vara rolig, ha gammalt skit och roliga lampor.
Det är så märkligt det där.
Varför vill ingen va som dom är?
Alla kunder på mitt jobb vill ha något som den andra har. Dom sitter och pekar på varandra. "Sådär, det där var fint som hon har. Och jag är så dålig och ful men hon är så fin" å man ba va!? Du är typ sjukt snygg och alla vill ha såhär, men inte du för du förstår inte vad du har!
förstår inte vad man har är det det?