Mjölkstockning

Jag skulle få åka till New York. Jag hade bett om resan.
Jag hade fantiserat om att åka med den man som får min kropp att vilja.
I mitt huvud skulle vi veta vilken ynnest det skulle vara. Hur vi planerat för att få till allt på rätt sätt. Att vi hade behövt köpa tiden.
Vi skulle nu i ett vakuum, vara varandras i 72 timmar. Varenda minut skulle räknas. Ingenting skulle vara bortkastat. Man kan inte sova bort sådan tid.

När vi skulle gå på gatorna skulle allting vara skratt och ingenting vara tjat.

Han följde såklart aldrig med.

Jag ligger i en säng i New York.
Jag sa hejdå till mitt barn för första gången. Hon sov på dagen och jag försökte kämpa emot den fysiska sorg som fyllde mig.
Det går inte, tänkte jag. Det här kan aldrig vara rätt. Hon låg där så oskyldigt, ovetande om att jag inte skulle finnas där dom närmsta dagarna.
Jag visste att jag aldrig någonsin igen vill vara utan henne.
Jag ska bygga en borg med barn att förlora mig i.

Jag gick ombord på planet. Ingenstans i min kropp fanns dom lyckokänslorna jag haft, som när jag tog beslutet att åka. Pirret av frihet infann sig inte längre. Det var allvar nu. Och jag befann mig helt plötsligt på ett avstånd från mitt barn som inte var rimligt.

Jag såg den föreställning vi hade varit på, på en scen som han aldrig stått på. Jag bestämde mig för att det måste få ett slut nu.
Som så många gånger förr.
Varför fortsätter jag att ro en båt, där han sitter matt och tittar på?

Aldrig slut

-Hoppa av tåget, jag hämtar dig vid återvinningsstationen.
Det gick ett glädjerus genom kroppen. Känslan hon upplevde när han sa till henne på skarpen, hade hon saknat och längtat efter.
Kanske hade den aldrig infunnit sig på samma sätt förut.
Hon kunde driva honom långt. Övertygad om att han skulle ge upp om henne. Aldrig gav han upp. Hon slogs med orden och lät mellanrummen vara hängande, men han fångade upp henne gång på gång.
-Så lätt kan du aldrig gå, sa han. Ibland sa han:
-Jag kommer vara sur i tre dagar. Du får låta det vara.
Han sa:
- Jag väntar på dig. Jag kommer bli krossad, det vet jag, men jag väntar.

Så hon gick och la sig en kväll. Älskade honom med hela kroppen, saknade hans händer, saknade hans hals. Ville att han skulle lägga sitt huvud med det mörka håret på hennes bröst. Frustande in i huden:
- Låt det bara stanna såhär.

Hon gick av tåget. Det duggade. I ryggen kände hon hans svarta stora bil köra nära.
Han sneglade snett neråt. Låtsades han alltid att vara sådär lagom angelägen? Så fort hon hoppat in i det ljusa skinnmöblemanget, drog han med båda sina händer, höfter och bröst, nära över handbromsen.

-Jag vill se dig. Väste han. Visa mig dig.

Och hon visade,
hon visade tårar, glädje och ömhet. Hon skrattade som hon skrattat med bara systrar förr. Hon födde fram roliga ordramsor och dom tittade på varandra innan bristningsgränsen, för att sedan bara lägga sig platt för varandras hjärnsnurr.

-du är galen.
- vi drar.
Och
-var har du varit hela mitt liv.

-du kan inte styra mig.
Han var trött.
-jag kan inte leva upp till det här. Låt det vara nu.

-men du sa ju..?

-jag sa ingenting. Du är galen. Du är relationernas svar på Trump.
-Skulle jag lämna min fru, skulle jag aldrig binda mig igen. Du skulle inte existera för mig. Sa han aldrig. Men hon visste.

-Jag har fantiserat om hur din kille knullar dig. Sa han. Och hon förstod ingenting alls längre.

Idag tänkte jag att det här året har varit som att jag behövt ha med mig en stor syrgastub hela tiden. Jag har inte kunnat gå så långt, med risk att luften ska ta slut. Hela tiden medveten. Nära döden. Tungt att bära.
När jag nu gick i solen kom jag på att jag lämnat syrgastuben hemma och att jag inte längre var rädd för att jag skulle få slut på luft.
Jag kunde gå hur långt jag ville. Jag kommer att överleva.
Nu är jag en människa som på frågan ’Hur går man vidare?’, svarar ’Tid. Tiden läker.’ Självsäker. Självklar. Lite sorgsen.

Det blev inget mer. Det är över. Det var inte min tur att hoppa.
Jag är tillbaka till min normala syresättning i hjärnan. Jag kickar inte hela tiden. Jag kan ha tråkigt.
Jag skulle tycka det var lite jobbigt att träffa någon ny som kom in som en storm. Allt börjar kännas behagligt.
Jag vet vad jag inte vill ha i mitt liv.

Men det är en sak jag saknar. Känslan av när han sakta drar sig ur mig och lägger ner kinden mot mitt bröst. Det är rent sexuellt.
Jag fick låna hans ögon att se på mig som fin ett tag. Hur ger man tillbaka dom? Det är rimligt nu att det tagit tid.

När det är för bra för att vara sant...
När någon är så medveten. När någon kan spela sin roll så väl. När allting består av ögonblicket när alla kulisser rasar samtidigt.

Ge upp mig

Han ber mig att göra honom till ett minne när det enda jag vill är att han ska vara min framtid. Världarna går inte ihop och tankarna räcker inte till. Det är kortslutning i hela min kropp. Hatet växer och kärleken är inte längre ren. För allas skull vore det så lätt att ge upp. Tacka adjö. Varför är det då så viktigt för mig att få se honom en sista gång?

Tillbaka.

Jag har fått barn. En liten flicka som ligger i min armhåla i skrivandets stund. Hon är varm och andas lätt pysande genom näsan. På Spotify spelas nu 'yellow' Judson Mancebo. Magi.

Hon är 6 månader och jag börjar bli kär. Det har varit en process. Livet har stormat och andra saker har tagit fokus från min trollunge. Jag har valt att inte skuldbelägga mig själv för det skulle jag aldrig kunna förlåta. Ingen i min närhet är förvånad. 'Vi visste att du skulle problematisera. Det är inget konstigt'.

Allt var så bra. Livet rullade på. När jag kom in på mållinjen träffade jag någon. En person som lämnade ett större hål efter sig än vad jag kunde tänka. Jag släppte in honom i mitt liv. Han fanns med tills han valde att gå.
Han hade sagt 'kom ut i snöstormen. Jag kan värma dig. Sedan en dag gick han in genom en dörr, som Jag fick knacka på frenetiskt. ' -tyvärr, sa han. Det är varmt och skönt här. Jag har allt jag behöver och det finns inte plats för dig.'
Om och om skrev jag 'men du skulle ju vara här. Jag ville inte först men du ville och nu står jag här.'
'Jag har redan förklarat. Jag har det bra nu.' Svarade han. Ibland. Ibland svarade han inte alls.

Det börjar gå över nu. Jag ser saker i färg. Jag vaknar inte varje morgon med hans namn på mina läppar framför badrumsspegeln. Jag sitter med min dotter i sängen och är tacksam över att jag snart har landat helt hos henne. Kan tänka på vilken tragedi det varit om han hade fortsatt att finnas till.
Igår ville jag repa hans bil och punktera hans däck. Idag är han bara en idiot.

Vackert.

Idag var sista dagen på mitt jobb.
Nu har jag gått vidare.
Jag har ingen lön längre, men jag har en framtid.

Mitt liv ser så ljust ut.
Jag unnar mig själv det.
Att få vara glad, ta egna beslut och tycka om mina val.

Idag borde jag fira.
Men jag är ensam.
Så jag gjorde lite mat och kröp ner i soffan.

Det jag trodde skulle vara den lyckligaste dagen i mitt liv visade sig bli en dag där jag känner mig nöjd.

November.

Häromdagen vaknade jag frisk för första gången på länge.

Jag snörade på mig gympaskorna och gick en promenad i soluppgången. Den lyste upp husen runtom i ett ljusspel av guld.

Jag ville väcka dig men du sov så gott.

Efter en timme ringde du. Då var jag precis nedanför backen. Du hade gjort kaffe och dukat fint.

Vi åt vår frukost till ”Ring så spelar vi” och läste DN.

Efter lite småplock och fix med fönsterlister i matsalen packade vi matsäck och begav oss ut mot Bornsjön.

Jag trodde ett tag att vi inte skulle hitta ner. Vi gick längs hus som jag skulle kunna bo i ett helt liv. Du också tror jag.

Fast du klagar på att det är långt bort och man måste ha bil.

Vi funderar över allt det där praktiska.

Det där med barn. Innan eller efter. Eller inte alls? Kanske är det inte ett val. Alltid lika rädd för att det inte ska vara ett val.

Skräcken över att mitt liv inte naturligt ska övergå i någonting annat. Jag tänker att det skulle vara som att aldrig dö. Ett långt, utdraget lidande.

Jag kan tänka mig att man efter barn förstår ironin.

 

Vi är så glada att vi kan gå i leran. Hästarna har trampat upp stigarna och du tycker det är märkligt att man inte får köra cross, att det gör lika stor skada. Fast då påminner jag dig nöjt om att skillnaden är att hästarna inte stör djurlivet.  Vi går brant upp och sedan halkar vi oss neråt, fortfarande i spåren av hovar och jag föreställer mig bergsgetter och vingliga ston med envisa ryttare.

Och vi kommer fram till sjön. Det är härifrån vi får vårt dricksvatten om det blir krig. Häri får man inte ens pissa, påminner du mig. Du blickar ut över sjön som du sett så många gånger som liten. Du liksom tappar hållningen där du står, i tanken är du nog därute under ytan. Eller kanske sitter du i en liten båt. Ensam och 14 år.

Jag kan se det så klart framför mig och jag förstår att det är den grabben som sett världen åt dig. Det är för honom du kämpar. Det är hans argument du så ofta för vid middagar, det är hans drömmar du bär i din hand och hans rädsla för att inte uträtta dem.

Med rund rygg och lätta ögonlock pratar du om vikingar som gått på stigarna. Om deras gravar av stenrös. Jag försöker se skogen framför mig då. Troligtvis fanns här en by. Allt det där är så märkligt. Att gå på denna mark som känns så orörd. Glömd.

 

Vi letar alltid efter den bästa platsen. Det spelar ingen roll om det är parkering för natten, hotellrum på semestern eller för att fika här i skogen. Fast där vi blir, är nog alltid den bästa, konstaterar vi självgott.

Du lägger ut din jacka över en stor sten nästan längst ut på den lilla halvön som vi genom terräng av kvistar och fallande träd, tagit oss ut till.

Det är nu det magiska händer. När jag tittar mot dig skjuter solen plötsligt fram, lågt genom mossan med ett oranget sken som studsar vidare ut på sjön och vattenytan gnistrar till, mitt i allt det där tysta.

Jag tar en stor tugga på min laxrulle och du prickar i ditt vatten över den lilla tepåsen i termosmuggen, helt utan att spilla. Det doftar starkt av pepparmynta.

Jag tittar inte så mycket på dig. Jag försöker ta in att den här stunden har getts mig. Att den här mannen vill ha mig. Att den här sjön ligger i närheten av där vi bor.