Död

En kvinna har blivit mördad i vårt gamla hus. Jag är i chock. På en liten ö. Vi var där i somras och gick förbi. Hon klippte gräsmattan. Så fruktansvärt. Ett avslut. Jag tog en promenad. Jag försöker höra min kropp. Jag känner hur det jobbar inifrån. Fick ont i halsen när jag tänkte på att tala sanning. Leva i sanning. En mening som ger mig rysningar. Paniskt rädd. Hotfullt. Jag tänker på vad det är att leva ett meningsfullt liv. Jag tänker på min pappa som levde ett bra liv, men jag förstår att man ingenstans kan stanna upp och tänka 'nu har jag det som bäst'. Jag har en massa saker jag vill göra. Men jag stoppar mig hela tiden eftersom jag inte har pengarna. Om du väljer på att ha en hjärna eller pengar, vad väljer du då? -Man väljer det man inte har. Häromnatten kunde jag inte somna. Jag låg och tittade på bostäder. Jag hittade en etta på 60 kvm. I ett 1900-tals hus. Jag skrev direkt till mäklaren på morgonen och fick titta en halvtimme senare. Känslan av kollo. Lukten. Energier som skrek bort. Tyvärr. Död och inte välkomnande. Jag fick därefter veta ett annat litet radhus i Tumba som skulle passa bättre. Åkte och tittade. Det såg ut som Svensson, Svensson. Kändes märkligt. Jag vet att barnen kommer vara glada var jag än är. Men att livet bara ska vara ett evigt stressande med att lämna och hämta känns svårt. Då kommer det kosta lika mycket i bilkostnader som i boende, om man kunde hitta något som var lite närmare. Jag känner mig likgiltig inför allt. Sårad. Ledsen. Besviken. Fruktansvärt ensam. Skadad. Kommer som vågor av hulkgråt. Mitt hjärta är fullkomligt sönderkrossat. Jag hoppas aldrig att det ska läka. Jag vill aldrig mer uppleva något liknande igen. Jag tycker det är skönt att jag inte har några vänner. Men jag kanske kommer behöva lägga mer energi på att bygga upp något slags nätverk om jag ska kunna ge barnen nånting. Mest av allt känner jag mig dum. Korkad. Förslavad.

13 augusti

Lägger mig på altanen med en bok som fångade min blick när jag gick förbi bokhyllan. Jag har inte läst på flera år. Den här boken gav jag till min mamma när hon hade konvalescens, efter en operation. Hon drabbades av hjärntumör och vi trodde att vi skulle förlora henne. Jag var 17 år. Jag och min syster flyttade hem till pappa för att ta hand om honom. Han kissade ner badrummet och åkte fast för rattfylla. Vi städade och lagade mat. Mina betyg blev lidande och livet stannade upp. Hon opererades den 13 december. Luciamorgon, vi smög upp och gjorde iordning frukost, som mamma alltid brukade göra. Vi satt i tystnad och titta på tv:n. Om hon vaknar, minns hon oss då? Operationen var omfattande och rädlsan för spridning efteråt var ihållande, en lång tid. När jag nu tar fram boken läser jag att den handlar om en kvinna som vid 7 års ålder tar ett beslut om att döda sin vackra, men självcentrerade mamma. Jag minns att mamma sa att hon både skrattade och grät när hon läste boken. Hon låg med en sjal runt huvudet och var beredd på att dö. Vi bad henne komma hem över jul, men hon visste inte om hon skulle orka. Vi tog ner alla tomtar från vinden och klädde granen. Åkte och hämtade henne ute i Älta. Jag minns hennes ögon när hon kom in i lägenheten. 'Hur har ni kunnat ordna allt det här?'. Men på kvällen ville hon åka tillbaka. Hon som aldrig varit trött.

Skal

Vissa delar av mitt hjärta tillhör dig mer än migsjälv. Jag förstår inte hur jag ska kunna leva ett liv utan dig. Jag förstår inte hur Gud kan vara så ond. Skulle jag inte visat lättja. Var det en prövning? Jag har aldrig utgett mig för att vara något. Jag förstod mig mer nu efter att jag fått veta mitt ursprung. Jag blev vän med det. Som att den förbjudna frukten blivit möglig. Jag är inte rädd att jag inte ska klara mig. Jag har aldrig haft särskilt höga krav på något. Jag har mest haft en fadd smak av att inte riktigt nå fram. Inte lyckas vara sammansatt som alla andra. Och egentligen bryr jag mig inte om det heller. Det enda jag vet nu. Är att jag stänger mitt innersta rum för gott. Låt mig aldrig aldrig nå dit igen. Låt mig sakta konserveras i vetskapen om hur det är att vara en tom misslyckad människa. En som varken kan ge till sig själv eller andra.

Juli

Jag sitter i en korgstol på farstun. Barnen har vattenkrig på gräsmattan. Vi skulle egentligen vara iväg nu. Åka och bada. Med packning och planering. Parkeringsplats och släpa tunga väskor. Men jag började göra mat. Jag skar långsamt. I lika stora bitar. Jag har aldrig kunnat det innan. Jag har trott att man måste göra det på tid. Jag lät mig vara, men uppmärksammade ändå. Konstaterade att jag gör ingenting utan bedömning. Utifrånblick. Luften är 37 grader varm. Jag vet det för jag känner ingen skillnad på mina andetag och en lätt bris. Min kropp är tung. På dom höga dahliorna kryllar det av myror. Jag kan konstatera att även det ger mig lätt obehag. Att ingenting är fläckfritt. Till och med när jag ska ta in mina blommor, så uppstår problem jag ska lösa. En undran om det är jag som gjort något fel, även här. Vet alla andra att just den här platsen, där jag planterat mina dahlior, är som gjort för myrinvasion.

Nytt liv.

Idag för två år sedan fick jag ett omskakande besked. Det var min födelsedag. När jag tittade på telefonen den morgonen, så hade jag flera missade samtal från min syster. Och ett sms: -Ring mamma, du hade rätt. Det är han som är pappan och alla vi tre är hans. Luften kändes tät. Tiden tog stopp. Jag stirrade på meddelandet. Ringde sedan upp mamma som bekräftade. Hans namn, att han kom från Marocko. Jude, med släkten i Israel. Hans familj hade flytt dit när han var 16 år. Vi har en bror. En halvbror. Han är 20 år äldre än mig. Men jag vet vem han är. För mamma spelade hans skivor när vi var små, vi brukade skoja om att han kunde vara pappa till mellansyrran. Dom var så lika. Bara några veckor tidigare hade jag fått ett sms från den äldsta systern, med en bild på vår syster och numera, halvbror. Hon skrev 'Ser du ögonen, det måste vara hennes pappa'. Ett liv har gått. Och jag får reda på min 36:e födelsedag att jag har en pappa, som lever. Som bor i samma stad som jag. -Vill han träffa oss? frågade jag mamma. -Jag vet inte. sa hon. -Han är blyg.

Pappa

Vi är privilegierad i detta land. Näst intill odödliga. Folk har det värre och min pappa blev 81 år. Man föds och man dör. Men, att man ska behöva bli ’bortprioriterad’ pga sin ålder på papper, är svårt att ta in. 

’Inga livsuppehållande försök’, var det första beslut som togs när pappa, efter några dagars sjukdom i hemmet, lite av en slump med förhöjda infektionsvärden, hamnade på SÖS och blev konstaterad med ’Corona’. 

För en människa som hatar sjukhus, var det ett glatt besked att få meddelat att han inte kommer läggas i respirator. För honom betydde det att dom hade tro på att han skulle klara det för egen maskin.

Efter många märkliga beslut och väldigt lite journalföring, blev vi, chockartat, uppringda för att ta farväl. Då hade han legat på SÖS ett par dygn.

Jag vaknade av ett sms, från min syster, vid kl 6.30 den morgonen.

’Pappa har inte långt kvar. Vi måste åka upp!’

Kastade mig in i duschen. Vet att jag tänkte att jag måste tvätta håret så det blir lockigt. Pappa älskade när mitt hår var det. Jag valde omsorgsfullt men snabbt kläder i garderoben. En rosa tjocktröja och jeans. ’Måste ha färg, en fin färg’. Sprang ut i hallen och upp till bilen. Jag svävade själv på vägarna mot SÖS i tidig helgmorgon trafik. 

Alla låtar som kom på radion var till för att mentalt förbereda mig på vad som skulle komma. Fanns det fortfarande något hopp kvar?

’Än sålänge har vi plats för honom, det är en prioriteringsfråga.’ Hade vi fått höra, av pressade läkare. 

Nu stod jag och ringde febrilt till ett specialnummer jag fått för att få bli insläppt på IVA. 

En dryg, stressad läkare svarar. ’Vadå är du själv? Du får vänta tills din syster kommer. Vi har inte möjlighet att ta emot dig ensam’. 

Min syster kom med man och son. Hon hade en slags psykos. Hon var rasande. Hon skulle ställa till med scener. Hon jobbar själv inom vården och kände att detta inte gick till på rätt sätt. Jag var mest förtvivlad. Ledsen. Ville hinna träffa pappa innan han dog. Men dom skrek åt oss utanför dörrarna till korridoren ’NI FÅR VÄNTA!!!!’. Vi satt i varsin trapp. Tittade på städare utan munskydd och undrade hur mycket av viruset som befann sig på sjukhuset. 

Tillslut fick vi prata med läkaren. Han fick sig en sån utskällning av min syster så han var tvungen att ta in överläkaren också. 

Jag sa: ’Visst heter du Staffan? Vi har träffats.’ Han blev vit i ansiktet. ’Jag känner din tjej’. 

Efter det blev rummet lite annorlunda.

Vill ni att pappa ska komma hem och kanske inte vara sig själv? Kanske inte kunna gå ut med hunden?

’Absolut’ sa min syster. Jag visste inte var jag skulle tro. Dom beskrev det här nya viruset som gav sådana skador på kroppen som dom aldrig upplevt förut. Det dom inte sa var att dom sprutat pappa full med syrgas och gett honom morfin. Något som dom om dom hade koll på hans journal, troligtvis inte skulle gjort om dom velat hålla honom vid liv. Pappa tålde inte morfin och hans lungor skulle troligtvis explodera med så mycket syrgas. Var det därför dom nu tagit beslutet? För att dom den natten när allt var kaos, när dom förlorat en 26-årig tjej, när läkaren som betett sig som en riktig fitta mot min mamma i telefon gått på sitt pass och tagit beslut hon inte borde? Vi hade pratat med pappa dagen innan, han var vid gott mod och hade ätit jättemycket mat.

Förtvivlade förklarade vi att pappa har ett jobb, han kan ’festa’ till fyra på morgonen med mamma och vill fortsätta leva, trots sina 81 år.

Det vi inte visste då var att dom redan satt in palliativ vård.

Provsvar som inte ens var vidimerade, visade på rätt goda värden i övrigt, trots hans påverkan av sjukdomen. 

Vi frågade om han hade blivit annorlunda behandlad ifall han kommit in i en olycka, överläkaren mumlade ’troligtvis, ja.’ Men nu var det Covid-19.

’Man har inte rätt att tacka ja till vård. Man har bara rätt att tacka nej’.

Ingen hade förklarat för pappa vad som skulle ske. 

Vi fick välja endast två anhöriga, pga brist på skyddskläder. Jag och min syster gick in i full mundering, oigenkännliga, till pappa. Han låg med munskydd som täckte det mesta utom ögonen. 

Vi ringde videosamtal till mamma och syster som satt hemma, också sjuka.

Han sken upp när han fick se sin hund och att min syster var hos mamma. ’Å vad bra. Du tar hand om mamma!’ Jag kände hur hans tunga kropp slappnade av och den värsta paniken lättade. 

Han hyperventilerade och ögonen gick från sida till sida. ’Dom är änglar här’ ropade han. Jag klappade på hans hår fast det var strängt förbjudet. 

’Det var så fint sist vi sågs och var hos djuren på 4h-gården. Minns du geten?’

Jag ville ge honom en sista minnesbild av den dagen. Av geten som han hade förälskat sig i. Som hade följt honom som en hund var han än gick. Såsom alla djur alltid gjort i hela hans liv. Alla kvinnor också kanske. Vad vet jag. .

 ’Det är kallt ute idag, älskling!’ ropade mamma genom skärmen. ’Det skiter väl jag i, jag ligger ju här!’ skrattade pappa. ’Man ser Katarina kyrka genom fönstret!’ sa jag. ’Nej för fan, det är Hedvig Eleonora!’ sa pappa. 

Jag log så mycket jag kunde genom mitt munskydd och skyddsglasögon. ’Vi ses snart, jag ska klara det här’, sa pappa. 

’Kom hem snart! Jag älskar dig!’ sa mamma.

Pappa gav sällan löften han inte kunde hålla.  

’Det är helt otroligt att han är så himla med!’ Tindrade en sköterska till mig. ’Det är hans vilja!’ Sa jag. 

Vi fick klä av oss skyddskläderna i operationssalen där pappa låg. Jag är glad att han fick se oss på riktigt en sista gång.

En timme senare valde dom att avsluta hans liv. ’Lugnt och stilla med en på vardera sida’. 

Tre veckor senare hade vi fortfarande inte kunnat krama om varandra i familjen pga Covid-19. 

Kanske hade pappa haft 10 år kvar. Då hade han sett sina barnbarn fylla 20, 13 och 11 år. 

Vem har rätt att leva?

Så kom han.

Såhär fungerar universum och det vet jag. Jag fick jobb. Jobbade dygnet runt och slutade känna för honom. Ibland kommenterade han någonting kort och ibland hade vi kontakt i några dagar innan det rann ut i sanden.

Nyss var jag på firmafest.
Då skrev han.
Hämta mig, skrev jag.

Direkt märkte jag hur hans ord var annorlunda. Han skulle komma. Ta med tuggummi och vatten.
Mitt i natten möttes vi. Precis där vi brukade vara. Inget förändrat. Tiden stått still.

’Får jag se på dig. Titta på mig’
Jag blundade. ’ Jag kan inte’
Han upprepade och hade en hand hårt om min nacke.
’Va? Vad har du haft för dig?’
Han letade med sin hand uppför mitt lår.

Vi skojade. Jag flamsade. Kändes allt som förut?

Han körde ut på landsvägen. Dimman låg tät över åkrarna. ’Förstår du vad vi är med om’ viskade jag.
’Jaa. Jag vet. Det är mysigt’ han flinade.

’Tyvärr kan jag inte knulla’. Sa han. ’Gissa!’

Han tog upp en liten påse med vitt i.
’Jag vill också ha’ sa jag.

Det kom en stor lastbil och ställde sig vid sidan av oss.
’Nej jag dör’
’Äh, han ska bara sova’
Den körde snart iväg. Jag satt ovanpå honom. Vi kysstes och babblade.

Hur gammal är du? Har du fyllt år? Hade du fest?
Visste han att jag fyllt jämt? Han grattade mig aldrig.
’Grattis’ sa han nu.

Jag skakade i hela kroppen. Tårarna började rinna. Jag berättade hur han sårat mig. Varenda mening jag nånsin tänkt. Jag fick hans förklaringar och jag sa att han aldrig skulle kunna såra mig igen. Jag tror faktiskt det stämmer.
’Joo’ sa han.

Vi måste köra hemåt. Alla vaknar hemma snart.
’Jag spådde att du skulle komma tillbaka i oktober’sa jag.
’Men då hade du fel. För jag är tillbaka nu.’ Han kysste mig varmt.

Vi satt en bit ifrån mitt hus.
’Kan vi inte resa någonstans?’ sa jag.
’London’ sa han.
’Ok!’ Jag gav honom en kyss och hoppade ur bilen.
Jag gick med lätta, lätta steg.

Jag hade suttit vid landsvägen i dimman och tänkt att jag var befriad nu.

När jag krupit ner i min säng fick jag meddelande.
’Det var verkligen jättefint att se och fint att prata med dig.’
Jag svarade och somnade.
När jag vaknade efter två timmar och skulle upp hade jag fått flera gulliga meddelanden. Han ville fika den dagen. Men jag kunde inte.

Dagarna som följt har jag föreslagit att vi ska ses. Men efter att han hört av sig mestadels. Vi har pratat på kvällarna. Men inte dom senaste.
Nu är all magi borta. Jag känner att han inte orkar engagera sig. Jag känner mig ful igen. Han tänker kanske att vi kan ses snart. Men det kan vi inte. Jag har fått jobb högst upp i Sverige och kommer vara borta nu. Så det blev inget mer den här gången heller.

Och det känns ok.
Det känns som en destruktiv relation.
Det känns som att jag har honom i kroppen oavsett vi har kontakt eller inte men känslan av att bli besviken istället för att ha nått en slags hopplöshet, är värre.

Jag försöker tänka bort det så mycket jag kan. Och jag önskar såklart att han skulle skriva något nu.
’Är du vaken?’
Precis sådär som han gör när han är angelägen.