Du plockar ur tårar, petar under ögonlocken med backspegelns hjälp tror du att jag inte ser.
Du räcker över en servett till mina röda kinder. Och jag känner att det sugs ur, från hjärtat, tyngder och lust.
Svårsmälta.
Önskar att vi hade stannat. När vinglasen var snart tomma och osten nästan slut. Kunde det inte bara fått vara där. Kvar.
Nu känns avståndet längre än förut.
Ingenting blir, någonsin, som man tänkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar