Kokomo me baby.

Fredagskvällning.

Glas rött.

Ostbågschips.

Perstorpsbord, mjölbaggar, salt på fläck.

Ro i oro.

Hey, jag är vuxen nu.

Jag blev vuxen ändå.

Damn.


Det är lugnet som gör det.
Jag längtar inte ut till ringlande köer och ölspill.
(Jag kan ju ändå inte hålla fingrarna i styr. )
En kille jag träffat innan, en såndär som det känns så speciellt med.

En blick. Jag ska knulla dig.
Om det så är här och nu. Jag trycker upp dig mot den där vägen och du ska fan bara vara där med mig.

Och man ba´ Åkej.

När det känns sådär klart. Man behöver inte byta ord för att visa att man finner den andra intressant eller ens en gnutta tilldragande. Byter blickar. Ex p l oderar.
Vad händer om jag inte ligger med honom?
Det här kanske Är ...och då. Vet jag. Jag har redan det som Är. Nu. Jag har hittat det. Och man måste kämpa.
Alla snygga, charmiga, psykopater, kan inte vara "mitt livs kärlek".

Så, eller men
han lägger handen på mitt lår.
Min kille sitter vid slutet av bordet.
Jag slutar andas.
Jag vill att han ska ta. Mer.


Hans blick. Hans läpp. Den undre, som gnags på av han täta tandrad. AJ.


Jag blir bortplockad.
Du sitter här.
Säger mig kille.
Och jag vet att jag tillhör honom nu. För det är så vi lever här.
I tvåsamhet.
Jag ska vara lycklig med det.
Lycklig, lycklig