Men!

Nämen nu är jag inte alls nöjd.
Sitter här med vitlöksfrätande gom efter en jättepizza utan slut.
Åt middag med exet. Hade inte träffats på en månad. Det var roligt. Helt plötsligt går allting bra för honom.





Han lyckas. Efter alla år som jag stått ut med att se honom harva på, så Lyckas han, precis i samma veva som jag dumpar.

Men jag är inte bitter. Tvärtom.



I morse vaknade jag alldeles för tidigt. Trekvart före väckarklockan. Och jag vaknade med pirr i magen. Jag hade drömt. Att jag var kär. I en alldeles förtjusande man.
Jag var Så lycklig.

Studsande upp ur sängen satte jag på kaffet och gjorde en smörgås. Till min förvåning fick jag kväljningar av maten. Jag insåg då. Jag Är kär.

I mitt ligg från helgen alltså. Tror jag. Om fallet inte visar sig vara graviditet...

oh.

Okej.

Jag har gått runt och fantiserat om min chef nu, en längre tid. Jag har tyckt mig få en del blickar osv, fast den senaste månaden har jag mer eller mindre lagt ner det där.

Det känns ju inte rimligt. Man Får inte ligga med chefen.

Men...igår var det fest. Igår var jag rätt het. Och igår ville han ha mig.

Så, självklart följer jag med honom hem. Självklart är han välutrustad och ger mig allt jag behöver, och lite till.

Jag var nöjd med det. Det var inte han. För han Tror inte på engångsknull, han förklarar att han vill ha något mer. Han tycker att vi ska dejta. Han tror att det kan bli något bra av "oss". Suck.

Det skulle ju kunna vara bra. Men hur tänker han, när han märker att vi måste kämpa för att få ihop en konversation? Förstår han inte att jag är mycket coolare än honom.

Imorse kämpade jag mig upp. En inbokad lerinpackning väntade, utan hänsyn till min bakfylla. Det gick dock bra, efteråt blev det lunch på Fridays. Vilket Inte var bra.
Vårsol idag. Promenerade genom Stockholm och kände mig rätt lycklig.

Om en månad går flyttlasset. Måste bara skriva på papperna också.

Sent nu.

Igår var vi ute.
Såg en riktigt snygg man. Ville ha honom. Kom så nära som möjligt, trodde det skulle gå vägen. Istället tränger sig hans kompis ner. Pratar om skitsaker, och är allmänt störande.
Så jag går hem, med honom, den störande kompisen alltså. ...
Ja.
Han var från afrika, men född i Örebro.
Men imorse kände jag mig rätt nöjd ändå. Längesedan jag va med en kille som fick mig att skratta, på riktigt.

Pluspoäng.

Var på bio också. Såg "Tillsammans är man mindre ensam". Den var fin. Så vill man ha det. Ju.

julkul.

Jaha. Så är det alltså jul också. Julen har aldrig känts så överflödig som den gör i år.
Förra året blev mamma sjuk. Förra året visste jag inte om min mamma skulle leva på julafton.

Hon överlevde, och allt det där är som bortblåst. För vi är ju ändå bara människor. Och det starkaste hos en människa måste ändå vara överlevnadsförmågan. Den som gör att man kan gå igenom vad skit som helst, efter ett tag berör det inte längre. Ibland hatar jag att vara männsika.
Ganska ofta hatar jag, det.

Jag har supit bort min kappa. Hur kan man supa bort en kappa?? Man går hem, och innan man gör det så sätter man på sig kappan, så att man inte fryser häcken av sig. Men inte jag. Nej nej. Jag tar inte på mig min kappa utan går hem i klänning istället. I minusgrader. Hur fan är man funtad om man gör det?
Jag hatar mig.
Och alkohol.
Jag ska aldrig med dricka mer än jag klarar av.

Idag var jag på Pet sounds och där hitta jag Buffalo '66, så jag köpte den. Det tror jag var bra gjort av mig.
Jag ska slå in den och ge till mig i julklapp.

Mina julklappar är värdelösa i år.

Jag vill inte vara ensam längre, alls.

Katastrof

Igår blev det lite mer än beräknat. Idag känns det som att jag behöver en paus från livet.
Ångest, skam, illamående och dålig andedräkt förjävligar min värld, just nu.

Usch.

Kommer inte ihåg stora delar av kvällen, det gör mig nervös och skraj. Känns som att en utlandsflytt skulle passa bra...

Herregud vad Jonas Karlsson är snygg. Såg honom i "närbild", eller vad det nu heter. Vilken man! En sån vill jag ha. Exakt en sån.

Oh brother, let's go down.

Hemma från jobbet.

Vaknade imorse seg och smått bakfull. Igår firade vi av T som ska resa runt i världen på obestämd tid...känns lite konstigt.

Idag inhandlades det 1 stycke julklapp. Är inte så engagerad i år.

Var på Åhléns, och där stod han. Han, som var så otroligt lik min vän. Har sett honom några gånger runt om i Stockholm. Har blivit lika chockad vid varje tillfälle. Han är söt, dock inte en exakt kopia, kunde jag nu konstatera, när jag fick tid att skåda honom en lite längre stund.

Nytt dödsfall i familjen igen. Pappa grät som en liten pojke. Jag tycker så synd om honom. Jag förstår mig inte på det här livet.

Fan vad skört det är.

nöjd?

- Det här är nog sista gången vi ses, alltså på det här sättet...

Då kom tårarna. Alla de tårar som legat innanför och bränt i ett halvårs tid. Jag antar att han har rätt. Jag antar att det är det bästa.

Det är för svårt att vara vänner efter ett långt förhållande. Det är för svårt att låta bli hans läppar, att inte få ligga tätt, tätt.

Och om jag gör det i allafall blir han ledsen. Jag kan inte lämna några garantier.

Jag kan inte säga att jag är Din om en vecka, ett år, eller femton, för den delen.

Och innerst inne så vet jag ju, jag vill inte tillbaka. Jag vill inte dra upp gammalt skit. Jag vill inte prata om samma saker hela tiden. "Hur var det på jobbet idag?" Jag vet redan svaret. På den frågan och på alla andra också.

Jag vill lära känna, diskutera, upptäcka. Jag måste träffa någon ny.

Jag har redan en klar bild av den nye. Vacker, sexig, spännande. Perfekt.

Vill inte nöja mig med mindre just nu.