my little fish don't cry.

Jag umgås med äldre generationer och häpnar över lugnet, men också oron och osäkerheten.
Det där som man ser sig själv växa ifrån efter ett långt och innehållsrikt liv.
Det är nog så att man aldrig kan känna sig trygg när man inte är i sitt rätta element.
Och vad är mitt då?
Krogen.
Jobbet?
Tvåsamhet?
Ensamshet.

Kanske tar de ut varandra. Och antagligen är det okej.





Hon drog täcket över deras huvuden. Låg med håret i hans mun och munnen i hans bröst.
Det stannade så.
De stannade så.
Hans andetag sakta, hennes stillnar.
Värmen ångar snart ohållbart då han drar upp henne i skinnet och kysser försiktigt hennes näsa. Smeker gommen, svettdroppe i mungipan och solen tränger in genom draperierna.




Klockan ställs om och vi vinner tid.
En dag om året är allt som jag vill.
Stressen avtar och minsta lilla är glädje.





Disken hopas inte mer. Jag tvättar av efter mig och du torkar. Jag skvätter och plötsligt har du prickig korv i pannan.
Liggande under fönsterbläcket i gammal blomjord skrattar jag tills du inte kan hålla dig mer och lägger dig på mig och kramar för livet och jag brottar bort dig och ditt hår i min mun.




Vi ska köpa svennebanansaker i Kungens kurva och äta mat för tio kronor. Men det är barnfamiljer och fulla parkeringar. Och vi är inte där ännu.
Du och jag kanske aldrig kommer riktigt ända dit, och det känns skönt. Vi köper frysta dumplings istället och äter med pinnar.
Vi gör stjärtövningar framför tv:n för du har ont i ryggen och jag börjar få slappröv.



När allting bara gått och blivit mörkt medan han satt upp hylla och hon dekorerat med sina finaste vinyler klär han på henne tjocka tröjan och hon lånar ut sina hjärtstrumpor. Raska promenaden för dem närmare än nånsin och han berättar om rädslan att vara misslyckad och lyckan att vara någon för henne utan att vara någonting för sig själv. Undrar om hon aldrig kommer tröttna och påpekar att det gör ont varje gång hon säger att det får vara nog. Hon lyssnar som aldrig förr och hör hans vitgröna gympadojjer traska mot gruset och hon känner att bara hans vantklädda hand i hennes betyder mer än allt, precis allt, som varit innan den här stunden.



Man måste hem till Beck för god avrundning av helgen, där söndagen inte längre känns så makaber som innan skoldan. Man kan äta tryfflar och tända ljus.




Innan han släcker lampan fångar han in henne i sina armar en sista gång för den här kvällen. Smeker hennes flätade hår kallar henne vacker, handflata lätt neröver hennes rygg.
Sedan den där oskyldiga pussen i pannan som bara min pojkvän kan utdela när man helst av allt vill att han ska fingra längre ner och våldsamt men lagom trycka sin tunga mot min.

(Covered in snow)

Det är sådana små saker som gör lycka.

Till exempel att den mjuka mandarinen är sådär gott sur, och inte som till synes kletig och övermoget söt.
Att det känns som vår på morgonen när jag går den lilla stigen genom skogen till tunnelbanan. Löven prasslar och mina nya kläder känns som efterlängtade barnhemsbarn.

När man får springa iväg på lunchen för att införskaffa ytterligare lite nytt smink (även den här månaden), för ca 800 kr. Och en parfym. Det känns för första gången riktigt kul att få unna sig.

Cigaretter i väskan från någon helg nyligen, som aldrig röktes och som nu agerar lugnande och njutning, obs vid speciella tillfällen.

Öl med en vän och hennes vän, som man under kvällen känner att man börjar gilla mer och mer. Och hon känner lika. Och man undrar om man kanske skulle kunna gå och fika bara hon och jag någon gång.


En kund som tagit med en kompis. Två killar som man önskar alltid skulle vara där och göra jobbet till ett så mycket roligare ställe.


Ikväll tittar jag ner på mina fingrar och konstaterar. No green fingers.
Mina två chilisar har fått pesten och bordsblomman, är inne på sitt sista andetag.
Den nyinköpta basilikan duckar redan över spisen och jag undrar verkligen vad det är jag gör fel.

fas 2.

Transformation.

Lugnet där igen.

Jag börjar bli vacker.

Min man hämtade upp mig från jobbet efter en lång, slitig arbetsdag.
Vi köpte ost och baguette, oliver och salami. Drack vin och korslade våra ben i den gamla oxblodsröda skinnsoffan.

Saker och ting föll på plats och jag når slutet på allt det som eskalerat och gjort ont den senaste tiden.
Krama ihop. Aceeptera. Det är mänskligt att fela.
Ingen är allt.


Idag hade jag ett väldigt skönt samtal med en kund.
Jag framhöll att det faktiskt är jobbigt för kvinnor idag att vara Allting.
Han pratade om kontrollbehov som gemensam nämnare, vilket jag snabbt bekräftade ..

Men. Det handlar ju inte om andra som dömer.
Det handlar ju om mig.
Att det är jag som vill ha ett kliniskt rent badrum, matlådor i frysen, träningen kontinuerlig, festandet nästintill orubbat, sexet alltid lika grovt och innerligt som efter tre flaskor vin. (?)


Det är jag som bestämmer nu.
Jag är stark.
Jag har tre bra egenskaper, där jag faktiskt känner mig överlägsen. Det räcker för mig.

Jag börjar räkna plus, ingen blir glad av att dagligen bekräfta sina minus.

fas 1.

Du plockar ur tårar, petar under ögonlocken med backspegelns hjälp tror du att jag inte ser.

Du räcker över en servett till mina röda kinder. Och jag känner att det sugs ur, från hjärtat, tyngder och lust.
Svårsmälta.

Önskar att vi hade stannat. När vinglasen var snart tomma och osten nästan slut. Kunde det inte bara fått vara där. Kvar.

Nu känns avståndet längre än förut.

Ingenting blir, någonsin, som man tänkt.

Note.

Jag packar min väska nu. Jag åker till dig.
Vi ska inte vara isär.

Let me die in your arms.

Ledsen.
Förvirrad.

Hinner inte.
Vill bara bort bort.

Gamla minnen tränger sig på.
Människor som fanns med under tiden har långsamt fade:ats ut.
Saknar några så det gör ont.

Känner mig inte levande.
Äter inte bra.
Tränar ingenting.

Är bara så trött.


Måste ha sporadisk kontakt med folk. Orkar inte ha dom nära inpå.
Försöker sätta på mig en slags rustning på jobbet. Vet inte om det hjälper.
Det är för mycket energier där. För många starka personer. Jag har så lätt att bara lägga mig.

Klädproblem.
Hårproblem.


Behöver bara ett par starka armar nu,
dom är för långt bort.

Depp.

Jag är så trött på människor.
Jag är så uttråkad.
Jag måste ha nya glasögon.
Jag trodde jag skulle bli ännu snyggare, men, jag känner mig som en kärring.


Igår träffades min vän och jag för att äta tapas och dricka öl.
Perfekt kväll. Hon följde med hem efteråt och vi fortsatte med mer öl och cigaretter.
Längesedan. Vänskap. Otvunget. Saknar.

Har ingen koll på min stil längre. Känns tråkigt. Alla andra är så snygga. Mitt hår är trasigt av helblekning. Får inte till det sådär som jag vill ha.

Ska representera på fredag. Känns sådär. Är trött på den typen av människor.
Åker förhoppningsvis till landet direkt efteråt.


Jag är hungrig. Jag har ätit chips varenda dag den senaste veckan. Det är helt sjukt.