Jag jag jag.

Okej. Jag håller på att bryta ihop. Totalt. Allt är uppochner, utochin. Tröjan, strumporna, nålen, pennan, allt har vänts åt fel håll idag.
Jag är helt slut och snart rasar jag ihop.

Har jobbat hela dagen. Det var okej. Fick för mig att jag skulle hämta en grej på ett ställe. Som jag mycket väl visste hade stängt. Men jag gick liksom dit iallafall. Antar att det var för att jag behövde gå för mig själv. Andas. Låta ögonen tåras och hjärtat bulta av frustration, för de dåliga öppettiderna. Jag vet inte. Jag tänkte, under min promenad hem igen, att jag nog håller på att bli galen. Att jag kanske bara brakar samman. Det gjorde jag inte, jag Tog mig samman istället.

Jag är ett as. För jag kan inte visa känslor för någonannan än mitt ex och migsjälv. Och mitt ex vill inte prata med mig. Så jag har bara mig.
Och jag hatar mig...

Glad igen.

Idag är jag glad. Jag har inte varit såhär uppåt på länge. Allt känns så lätt, nästan så att jag svävar. Konstigt.

Vi fick åka upp till sjukhuset igår och säga Adjö och titta på Farmor. Hon var nedfryst och såg ut som en Madame Tussau-figur. Det var obehagligt och kändes oerhört bisarrt. Men skönt.

Jag tror faktiskt inte jag hade förstått att hon försvunnit annars. Och jag tror att hon har det fantastiskt där hon är nu.

Igårkväll, när jag gått och lagt mig, kändes det som att hon smekte min kind. Jag blev alldeles varm. Det kändes som att hon tog farväl. Och imorse var allt toppen!

Imorgon ska en vän spela skivor. Vi träffades i lördags. Hade riktigt roligt...

Undrar om det blir Lika kul imorrn. Hm.

Han är en kopia av Brian Jones. Det är väldigt positivt.

Det här med döden.

Farmor är död.

Fan.

Det spelar ingen roll hur gammal en människa är, det gör ju för fan lika ont ändå. Fastän man förberett och bett om att hon skulle få somna in.

Och dåligt samvete har jag också. Och man ältar allt man borde sagt och gjort. Hur kunde jag vänta med något sånt?

Tid att börja berätta vad man känner för människor.

Och det känns så jävla tomt. Men jag har ju aldrig funnits där, och hon har inte riktigt heller funnits till hands.

Men ändå, hon ska ju vara här. Ringa och berätta konstiga saker. Rossla och fnittra. Klaga och ha sig.

Jag har ett kort som ligger på hallbordet. Jag skulle ha skickat det någongång i maj. Frimärke och allt på. Men inte fan har jag orkat ta med mig det, på min väg förbi postlådan. Fan.

Och jag borde vara så glad för hennes skull. Nu slipper hon ha ont. Hon har nog det bättre där hon är nu än hon någonsin haft på den här jorden.

Men jag är egoistisk. Så jag blir ledsen.

Det känns så tråkigt, så tråkigt.

Jag älskar min Farmor. Men jag sa Aldrig det. Så jag säger det nu. Och så hoppas jag, kniper ögona och knäpper händerna, att hon redan visste...

Veckostart

Igåreftermiddag träffade jag min vän, E. Vi gick till Ritorno och drack kaffe och åt bakelser. Vi pratade om vårt drömprojekt. Fantiserade om hur det skulle vara att jobba tillsammans, kanske resa iväg för att få inspiration, sedan komma tillbaka till Stockholm och förverkliga vår idé. Men just nu står allt annat i vägen. Det livet får vänta.

Vidare till Hötorget. Gröna linjen togs ur trafik och gjorde mig en halvtimme försenad och 100 % arg. Hade bokat bord på Mangolisk restaurant. Ingen större skada skedd. Maten var god och det var roligt att träffa lilla V och hennes mamma.

En kaffe efter maten och sedan iväg igen. Nu till Fridhemsplan. Hem till gamla lyan. Hem till kramar, kel och rockmusik.
Stannade över natten. Och konstigt nog kändes allt fantastiskt.

Brunch med E på phillykafét. Promenad. Inlämning av skor. Uthämtning av skor. Promenad igen.
Hamnade på Vanadisplan, i solen. Sedan 2:an hem.

Känner mig deppig. Orkar inte ta tag i något. Suck.

If I Fell.

If I fell in love with you

Would you promise to be true

And help me understand

'cause I've been in love before

And I found that love was more

Than just holding hands

If I give my heart to you

I must be sure

From the very start

That you would love me more than her

If I trust in you, oh please

Don't run and hide

If I love you too, oh please

Don't hurt my pride like her

'cause I couldn't stand the pain

And I would be sad if our new love

was in vain

So I hope you see that I

Would love to love you

And that she will cry

When she learns we are two

'cause I couldn't stand the pain

and I would be sad if our new love was in vain

so I hope you see that I

would love to love you

and that she will cry when she learns we are two

If I fell in love with you

Lördag

Sitter och väntar på att få gå ut.
Kanske blir det en kalaskväll, kanske rent fiasko.

Trött idag, igen. Ätit tapas. Gott.
Mötte upp en vän, hon hade fått ligg igårkväll. Lät härligt. Hon hoppades på att han skulle ringa, trots att dom inte bytt nummer.

Vet inte vad jag skulle ta på mig om det nu var så att vi ska gå ut. Jag har inga skor. Det är som en jävla jätteångest att inte ha skor.

Jag har köpt en hatt. Å jag vet att jag aldrig kommer att ta på mig hatten. Men den kändes nödvändig.

Jag skickar sms till mig själv och låtsas att det är från Honom.
Och jag söker på hans namn 69 gånger per dag.
När jag inte kan sova låtsas jag att han ligger bredvid.

Och jag får inte ringa. Jag kan inte ringa. Jag gör bort mig. Om och om igen. Och snart är det, eller inte snart, för det Är redan, försent.
Jag har skämt ut mig tillräckligt. Om han ville något skulle jag nog ha märkt det.
Men jag är inte van att vara desperat. Jag är inte van att bli ignorerad.

Och mina vänner säger att han är ful och konstig. Kanske är det bara för att han inte vill ha mig, som mitt hjärta svider av längtan efter hans... uppmärksamhet?

Jag vill Inte träffa honom ikväll!
(jag ljuger)

Landet Ingenstans

Kom hem sent från jobbet. Avbokade dejt, för trött och sliten.
Hamna istället framför Tv:n. Men då ingenting vettigt fanns att se, plockade jag fram Finding Neverland. Den kom till huset via en Aftonbladet eller liknande.
Och, jag grät. Jag grät . Lite till. Och ännu mer. Tänkte att det faktiskt är ganska äckligt att praktiskt taget dricka sina tårar. Men.

Filmen tog slut. Inte gråten. Så det rann och rann. Å ansiktet började klia av de salta tårarna.
Jag drog bort det blöta med handflatan. Ställde mig framför spegeln och stirrade. På mig själv.
Fy fan, vad snygg man är när man gråtit. Ibland.
Och jag kom ihåg en väns ord, när vi var några stycken som bröt ihop, tillsammans (lång historia). Hon sa "En sak är bra. Det är att alla ser så otroligt vackra ut nu."
Och det stämmer ju för tusan.

Nytt skönhetstips:
Power Cry- Innan jobbet. Innan festen. Innan middan. Innan sexet.


Ps. Johnny är så fruktansvärt snygg. Tror att jag kan vara den första som förstått det. Ds.