Farmor är död.Fan.
Det spelar ingen roll hur gammal en människa är, det gör ju för fan lika ont ändå. Fastän man förberett och bett om att hon skulle få somna in.
Och dåligt samvete har jag också. Och man ältar allt man borde sagt och gjort. Hur kunde jag vänta med något sånt?
Tid att börja berätta vad man känner för människor.
Och det känns så jävla tomt. Men jag har ju aldrig funnits där, och hon har inte riktigt heller funnits till hands.
Men ändå, hon ska ju vara här. Ringa och berätta konstiga saker. Rossla och fnittra. Klaga och ha sig.
Jag har ett kort som ligger på hallbordet. Jag skulle ha skickat det någongång i maj. Frimärke och allt på. Men inte fan har jag orkat ta med mig det, på min väg förbi postlådan. Fan.
Och jag borde vara så glad för hennes skull. Nu slipper hon ha ont. Hon har nog det bättre där hon är nu än hon någonsin haft på den här jorden.
Men jag är egoistisk. Så jag blir ledsen.
Det känns så tråkigt, så tråkigt.
Jag älskar min Farmor. Men jag sa Aldrig det. Så jag säger det nu. Och så hoppas jag, kniper ögona och knäpper händerna, att hon redan visste...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar